Stockholms tingsrätt avgjorde i slutet av 2023 en viktig tvist om gränsen mellan ideellt arbete och lönearbete, där Fremia företrädde en ideell medlemsorganisation. Veronica Johansson, processjurist på Fremia, summerar domen och betonar vikten av tydlighet vid frivilliga uppdrag i ideella organisationer.
Det svenska civilsamhället är beroende av ideell arbetskraft. Det spelar ingen roll om engagemanget sker genom enskilda individer som är aktiva i en förening, om det är anställda som gör extra insatser hos arbetsgivaren eller om det är förtroendevalda som kavlar upp ärmarna i den operativa verksamheten.
– Sverige har ett aktivt föreningsliv. Engagemanget är omfattande och utbrett, och vårt samhälle skulle inte klara sig utan det. Det ideella arbetet skiljer sig från lönearbete eftersom det sker på frivillig grund, oftast inom ramen för en förening. Det brukar inte heller finnas några ekonomiska motiv med i bilden. Man drivs av andra faktorer, säger Veronica Johansson.
Ideella arbetsinsatser ges stort utrymme
Domen är viktig för att den bekräftar ståndpunkten att ideellt arbete inom en ideell förening ges ett jämförelsevis stort utrymme för att anses falla utanför ramen för ett vanligt anställningsförhållande. Ett annat utfall hade annars kraftigt kunna ifrågasätta civilsamhällets grund, där arbete till stor del utförs av ideell arbetskraft.
"I Fremias rådgivning är frågan ständigt aktuell och vi ser tydligt att ideella föreningar måste ha riktlinjer för ideellt arbete." - Veronica Johansson, processjurist, Fremia.
– Gränsdragningsfrågan prövas återkommande och domen visar att man från tingsrättens håll vidhåller samma synsätt som tidigare. I Fremias rådgivning är frågan ständigt aktuell och vi ser tydligt att ideella föreningar måste ha riktlinjer för ideellt arbete. Därför satsar vi på utbildningar och kompetenshöjning för våra medlemmar, säger Veronica Johansson.
Summering av tvisten och domen
Tvisten i Stockholms tingsrätt handlade om en person skulle anses som anställd eller inte. Personen i fråga var en tidigare ordförande för en lokal förening, som blev erbjuden rollen som telefonrådgivare hos det centrala förbundet. Strax efter att engagemanget i det centrala förbundet påbörjades blev personen invald i styrelsen och senare vald till tillförordnad ordförande. Under hela perioden var personen engagerad i telefonrådgivningen. När en ny ordförande valdes återinträdde personen som telefonrådgivare. Telefonrådgivningen har alltid varit en viktig del i verksamheten, som vuxit fram successivt, och ansvaret för uppgiften låg initialt på förbundets styrelseordförande.
I verksamheten har det alltid funnits fem telefonrådgivare, som har haft ansvar för telefonen en vecka i taget. Förbundet stod för telefonerna och betalade telefonräkningarna. Därutöver utgick en månatlig ersättning i form av en relativt ansenlig summa. Tingsrätten noterade att telefonrådgivarna inte haft semester; något som pekar på att förbundet inte såg telefonrådgivarna som anställda. Det faktum att styrelsen tidigare klargjort att styrelseledamöter inte samtidigt kan vara anställda i förbundet, men lät personerna fortsätta sin verksamhet i telefonrådgivningen, talade också för att dessa inte ansågs som anställda.
Tingsrätten konstaterade avslutningsvis att personen i frågan inte kunde anses ha styrkt påståendet om att ett anställningsförhållande förelåg.
Förbundet vann därmed målet, men domen överklagades till Arbetsdomstolen som är övre instans. Arbetsdomstolen valde dock att inte bevilja prövningstillstånd. Därmed står tingsrättens dom fast och den enormt viktiga frågan för civilsamhället än en gång avgjord.
