Det finns ett begrepp som heter "att göra bra affärer". I den här artikeln får vi stifta bekantskap med begreppets två innebörder, dels att affärsidén ska slå rot och ge klirr i kassan och dels att affärerna ska vara bra för såväl anställda som samhälle. För Gunnel och Anna måste båda finnas med för att det ska vara värt att kämpa för.

Ett driv för demokrati

Vi börjar hos Gunnel Mörtlund. Hennes driv för demokrati har varit såväl helvete som himmel –  från brinnande engagemang till utbrändhet till ett nytt liv, med engagemang, men också med insikter om att inget är värt något om man inte tar hand om sig själv.

– Jag är en både värderings- och luststyrd kämpe, för då blir det roligt och meningsfullt.

Men vi ska ta det från början och bege oss till Norrbotten, till den lilla byn Kangos; Junosuando socken, Pajala kommun. 400 invånare då, 250 nu. Här växte Gunnel upp med ett tidigt intresse för demokratifrågor. Hon var med och startade elevkåren på gymnasiet och en fritidsgård.

– Det är viktigt att få vara med och tycka till, att bli lyssnad på, både för de enskilda och för samhället. Vi ska ta tillvara detta. Alla har något att bidra med.

Demokrati ger ansvar

Hon såg det som lärare; hur elevdemokrati gjorde att eleverna tog ansvar för sitt eget lärande, hur de kunde känna att de faktiskt fick vara med och styra sina egna liv. Gunnel har alltid varit politiskt engagerad, men hade ingen aning om att det var ett kooperativ hon var med om att skapa hemma i byn.

– Kommunen skulle lägga ner skolan. Samtidigt kom friskolereformen. Då tog vi tillfället i akt och tog över driften. Och det var inte bara föräldrar och personal som skulle styra, utan hela byn. Vi tog gemensamt ansvar för våra barn. Vi visste inte så mycket om kooperativ mer än att vi kände till de stora, som OK och Coop.

Kooperativa värderingar

Först senare förstod de att värderingarna som de satte in i skolan var ett företag med kooperativa värderingar. De kände igen sig i den kooperativa modellen. Gunnel var även i övrigt engagerad i landsbygdsutveckling, hon satt i kommunstyrelsen och var gruppledare för vänsterpartiet.

– Den idéburna sektorn kan vara med och bidra till det allmänna när det är verksamheten som är i fokus – inte vinsten. Tyvärr domineras ju friskolorna av företag som för våra skattepengar ut från Sverige istället för att återinvestera till fromma för eleverna. Jag blir arg när jag tänker på det.

Gunnel är 59, har tre barn och sex barnbarn. Intervjun får läggas tidsmässigt så att hon hinner hämta några av barnbarnen på dagis. Men än har vi tid. Att vara såväl politiskt aktiv som lärare tog sin tribut. Gunnel gick in i väggen. Hon flyttade från byn till Luleå och återhämtade sig sakta. När Gunnel kände sig bättre ringde hon till Coompanion och frågade om det fanns något arbete för henne som hon kunde engagera sig i.

– "Herregud", sa dom, "att få en sån kraft som dig här! Välkommen!" De orden betydde så oerhört mycket!

Strategi för överlevnad

Projekt kan ju bli den engagerade människans snara. Men Gunnel hade lärt sig läxan. Hon hade en strategi.

– Det handlar om en medveten närvaro varje dag; att ta hand om sig, att hitta en stund för vila och lugn. Har jag haft en stressig period så måste jag också hitta tid för återhämtning. Ibland åker jag som på en tvättbräda fram och tillbaka. Men jag ser signalerna bättre nu.

Kort sagt: när det börjar osa stress-katt så ta ett steg tillbaka, till dig själv. Gärna eldsjäl, men med lugnt flammande låga istället för stora skogsbränder.

– Jag lärde mig otroligt mycket av att vara utbränd i fyra år. Den perioden gav mig en förståelse för att människor kan hamna i utanförskap, men också att det finns möjligheter att komma tillbaka, in i samhället. Här är arbetet centralt. Det jobbiga och sorger som livet har finns där. Men att komma hemifrån och känna sig behövd blir en fristad.

Stöd från Coompanion

På Coompanion fick Gunnel aktivitetsersättning i sex månader, sedan blev hon anställd på heltid. Där hamnade Arbetsintegrerande Sociala Företag, ASF, på hennes bord. Hon har dragit igång flera av dem och utbildat på såväl nationell som regional nivå.

– Att se människor växa i dessa företag, det betyder så mycket. Jag tänker på människorna som jag mött, dom jag sett komma tillbaka till en tillvaro där de äntligen börjar få styrfart på sina liv.

Idag är det Sömnadskollektivet i Luleå som har förmånen att ha Gunnel i sitt stall som ordförande i kooperativet. På ett par år har kooperativet växt till fem anställda som jobbar deltid på mellan 25-75 procent. Två av dem är från Afghanistan, två från Sverige och en från Syrien. Nu är de på väg att anställa en sjätte.

Att utveckla ett entreprenörskap

Den andra halvan av den dynamiska duon bakom Sömnadskollektivet heter Anna Heikki, är 48 år och verksamhetschef. Anna hade i 18 år drivit sitt företag Kläder & Sömnad. Hon kom till en vändpunkt då hon ville göra något mer med sitt entreprenörsskap.

– Jag hade under åren tagit emot personer på praktik, från gymnasiet och dom som behövde språkpraktik. Så jag hade tidigt fått vanan att lära känna nya personer och se deras kapacitet och kunskap. Men de var här i en period, så försvann de och jag jobbade på ensam igen.

Hon bytte till bostad i en annan kommun och hade tankar på att skrota företaget. Men hon hittade ett alternativ som gav en nytändning.

– Jag lockades av tanken på att vara fler som arbetar tillsammans. Och så ville jag inte tappa kontakten med stamkunderna. Men framförallt såg jag att med flera i företaget, med mer kompetens, kunde vi bli både bättre och snabbare.

– När jag var ensam i skrädderiet gjorde jag allt; sydde i blixtlås, sydde om klänningar, kostymer… Men man har olika fallenhet för olika sorters sömnad och vissa saker kan ta lång tid.

Anna tar kollegan Osman som exempel. Han är från Afghanistan och de lärde känna varandra när Osman var hos Anna på språkträning. Nu är han anställd på kollektivet.

– Osman är mycket snabbare än jag på kostymer, byxor och kavajer. När han ska korta kavajärmar eller byxor så har han ingen startsträcka. Han kan göra det i sömnen.

En gemensam resa

Det var när Anna kom med sin idé till affärsrådgivaren Gunnel på Coompanion som gnistorna började slå, om en fortsatt eldanalogi tillåts. Anna minns att Gunnel "tände till på alla cylindrar". Så påbörjades den gemensamma resan. Coompanion agerade startmotor genom att pussla ihop olika stöd, checkhäftet öppnades på EU-program, hos Arbetsförmedlingen, Landstinget och olika fonder. Gemensamt för de anställda är att de har haft svårt med språket och att komma in på arbetsmarknaden eller varit långtidsarbetslösa.

Återbruk och omtanke

Anna och Gunnel formulerade affärsidén, återbruk och omtanke, som är uppdelad på fyra områden: arbetsträning (validering och språkkunskaper), skrädderi (sy upp frukt- och grönsakspåsar, lagning), kompetensutveckling (workshops), hållbar konsumtion (vintage via webbshop, återvälja kläder).

Vägen är utstakad, men den är lång och kringelkrokig. Delfinansiering med skattepengar – ja. Men det medges inte för att köpa maskiner och inte för löner. Anna:

– Det har varit avgörande att vi har fått pengar från Arbetsförmedlingen för introduktionsjobb. Men vi har fortfarande inte all den utrustning vi behöver. Vi packar som bäst upp en begagnad dator och symaskiner får vi också köpa begagnade. Hållbart!

Ändå är det nätt och jämnt att det går runt, att pengarna räcker till löner, och coronatiden adderar minus. Ett stort arbete utförs också oavlönat, av medlemmar i en styrelse som satsar sin tid för att de vill bidra till ett bättre samhälle.

– Vi ser också en förändring i kundunderlaget. Lokala butiker som varit kunder har lagt ner och det är tufft att bygga verksamheten bara på privatpersoner. Vi gillar privatkunderna, men när vi nu börjar få in företagsuppdrag med större volymer så blir det förstås mer lönsamt.

Kommunen beställer reflexvästar till förskolor och transportväskor till skolförvaltningen.

– Parallellt bygger vi upp övrig försäljning med hemsida och försöker hitta nya kanaler ut. Vi kan ju teoretiskt sälja över hela världen.

Hållbarhet

Det är ett ord som talar för att Sömnadskollektivet kommer att överleva: hållbarhet.

– Lagning och reparation är en trend. Det har hänt mycket på de här två åren. Folk har fått upp ögonen för att det är rätt att laga, ändra, sy om. Förut skämdes många för att lämna in plagg istället för att köpa nytt. Men nu är det ett helt annat ljud i skällan. Det är inne att ta vara på det man har.

God stämning

Och varför ska kommunen köpa produkter från Kina när de kan beställa dem ett kvarter bort? Det är inte svårt att se en framtid där sömnad “tas hem” till Sverige, där vi köper lokalt producerade kläder istället för från Bangladesh. Litet dyrare, men säkert också mer hållbart ur flera aspekter – dels själva plagget men också allt det andra som vi inte vill bidra till; transporter, exploatering av arbetskraft, miljöfarlig produktion.

Den gamla devisen “Säg Algots det räcker” får ersättas med "Säg Sömnadskollektivet det räcker". Det som får Anna att "ticka" är spänningen i att arbeta i grupp. En utmaning här är att som före detta ensamvarg delegera.

– Jag kan inte vara inblandad i alla frågor, utan måste hela tiden hitta personer som kan ta över funktioner. Som Sharif i skrädderiet. Han kan all typ av sömnad och har därför fått ta över styrningen av skrädderiet.

Sharif är ett exempel på hur arbetet i kollektivet kan förändra ett liv. När Anna träffade honom första gången kunde han ingen svenska utan fick hjälp av tolk på Arbetsförmedlingen. Idag klarar han att ta emot alla kunder.

– För alla här är det ett fint utbyte, ett samspel. De som är från andra länder vill till exempel ha hjälp med svenskan. Tillsammans skapar vi bra stämning och en uppbyggande miljö. Det ska vi vara rädda om.

Engagerade i förutsättningsfrågor

Anna och Gunnel är också engagerade i förutsättningsfrågor – det vill säga hur skapas gynnsamma villkor för företag som Sömnadskollektivet? Gunnel:

– Jag vill att den stora kooperationen ska stötta den mindre. Ett exempel häruppe är att Coop Norrbotten ger oss möjligheter att sälja våra fruktpåsar på deras stora varuhus. Det var en fin start att ha ett avtal med dem i ryggen.

Den absolut största utmaningen är att få tag i kapital så att företaget kan utvecklas.

– Vi ligger rätt i tid och vi både vill och kan anställa fler. Men var ska vi få tag i pengar? Vart ska vi vända oss? Vi ställer upp själva med tid och privatpengar. Men det är inte hållbart i längden. Vi måste hitta ett system där vi kan få in kapital.

Var finns kapitalet?

De har varit i kontakt med Mikrofonden, men för att få pengar där måste ändå en vanlig bank vara medlem i Mikrofonden för att ge lånet. Och den vanliga banken vill inte låna ut pengar till kooperativet.

– Vi ser ingen ljusning här – inget alternativ.

Spotify och andra företag kan gå med förlust år efter år efter år, och ändå attrahera investerare för en ständig expansion, eftersom marknaden tror på vinst - så småningom. Men i den lilla världen, bortom Nasdaq och Wall Street, är det hart när omöjligt. Trots en affärsidé som ligger som hand i handske med tidsandan. Hittills har det ändå gått att pussla sig fram, bland annat tack vare styrelsen som samlar kompetens inom affärsutveckling, skrädderi, projektledning, arbetsterapeut och psykolog/socionom – och deras nätverk.

– Det mesta talar egentligen för oss. Vi har Agenda 2030 som betonar det lokala ansvaret, det sociala perspektivet, jämlikhet, entreprenörskap, miljö och hållbarhet.  För att fler ska få jobb måste vi lyfta dom små lokala företagen och framförallt ASF-erna.

Gunnel ser att samarbetet med regionen och kommunen har förbättrats.

– Det händer saker. Men det tar sån tid! Det är ett långt steg från policy- och visionsarbeten till handling. Reglerna måste ändras så att de passar verkligheten.

Den idéburna sektorn behöver ta större plats

En oro som gnager för många ASF-er är vad förändringarna på Arbetsförmedlingen kommer att innebära; vad händer med platser för arbetsträning? Är det alla stöd- och matchningsföretag som kommer att stå för det? Vi hinner inte med att också hålla kontakt med alla dessa aktörer istället för att samla det hos Arbetsförmedlingen. Gunnel ser ett systemfel. Den idéburna sektorn behöver ta större plats för att frigöra den kraft som uppstår när människor själva får driva något, inte för vinst i de egna fickorna, utan för att människor ska må bättre.

– Andra länder runt Östersjön, som till exempel Finland, som har varit i så många krig, har helt andra utgångspunkter. Här i vårt land har vi lämnat över så mycket till staten och näringslivet. Den tredje sektorn har lite grann försvunnit. Vi har ett stort föreningsliv men de måste också få vara med och bygga välfärd och omsorg om människor.

Under olika kriser som flyktingkrisen och nu under coronapandemin är det civilsamhället som är först på banan.

– De ser behoven, tar till vara kraften, energin och står för de nya idéer som vi behöver för att vårt jordklot ska bli friskt igen.