När Pernilla Svebo som nybakad 23-årig socionom tog anställning på Tidaholmsanstalten, en “tung riksanstalt”, hade hon förstås ingen aning om att hon hade beträtt en väg som skulle leda till ett kooperativt konsortium med 17 företag, drygt 120 anställda och en omsättning på 50 miljoner kr per år.

Vägen ut! heter det och skulle lika gärna kunna heta vägen in ─ till arbete, gemenskap, drogfrihet, familj. Inte bara ex-fångar är anställda. Det uttrycks fint i en folder:

“…anställda med tomtar på loftet, missbruk i bagaget, kriminella tankemönster, funktionshinder, stresskänslighet…”

Pernilla var en av dem som drog igång verksamheten i Göteborg, var länge VD och är idag ordförande i Vägen ut! kooperativen som är ett så kallat arbetsintegrerat socialt företag, ASF.

EU stod för grundplåten när Vägen ut! startade. Equal hette programmet.

− Då fanns en annan anda i EU-korridorerna, minns Pernilla. Det är krångligare nu, mer byråkratiskt.

En “återkoppling” och ett fint erkännande för att grundplåten landade rätt fick Pernilla då hon drygt 20 år senare utsågs till en av Europas “top 100 women in social enterprise”. Som Fortune 500, fast i en helt annan, idéburen sfär.

− Att hamna på den listan är jätteroligt. Jag är ju entreprenör, jag gillar att tävla, men det visste jag inte för 40 år sedan. Och jag är en riktigt bra entreprenör!

Utnämningen stärker ett europeiskt nätverk av kvinnor där erfarenheter delas, till exempel i hur ett genusperspektiv kan genomsyra hela verksamheten. Markant för Vägen ut! är att verksamheten har ett permanent genusperspektiv också vad gäller ledningsfrågor.

− Sedan start har vi i kooperativen haft övervägande andel kvinnor i ledningen, både, både som chefer och ordförande. Tyvärr har det förändrats över tid. Kvinnor är ofta rädda för att ta plats och tror inte att de klarar av att sitta i styrelser. Därför kommer vi att satsa på utbildningar i styrelsearbete.

Barnperspektivet

Vi återvänder till den nyutexaminerade socionomen på Tidaholmsanstalten. Pernilla såg snart att det bland fångarna fanns fina, kreativa, smarta människor som hade kunnat göra något helt annat och bättre. Både för sig själva, de närmaste och för samhället.

Pernilla var drivande i arbetet inom kriminalvården med att skapa anstalter för bara kvinnor. Förut var de blandade, vilket ledde till en stark utsatthet.

− Hinseberg fanns, men på andra anstalter kunde det finnas avdelningar med plats för fem kvinnor som umgicks med de manliga internerna på ledig tid.

Efter arbetet med kvinnorna inom kriminalvården började hon rikta blickarna även mot barnen till de intagna. Hon såg deras ofta bristfälliga relationer med sina fängslade föräldrar och att det fanns mycket att göra för att möjliggöra och stärka kontakten mellan de intagna och deras barn.

− Vi funderade över hur vi kunde förbättra besöken. Samverkade med Socialstyrelsen i startandet av föräldrautbildningar på fängelserna. Personal där utbildades i materialet. Föräldracirklarna blev, och är, en av dom mest eftersökta aktiviteterna, såväl bland intagna som bland vårdare.

Vård ja. Vi är båda födda 1956. Pernilla och jag växte båda upp i en tid då det pratades om vård, inte straff, och om en “humanisering av kriminalvården”. Idag tävlar partierna om vem som vill ha de strängaste straffen.

− Jag blir arg, stränga straff är enligt dem lösningen på allt.

Liksom poliser, dagispersonal med flera i utsatta områden ser hon det självklara i att preventiva åtgärder måste sättas in mycket tidigare än idag. De som kommer till fängelserna är gravt skadade sedan uppväxten.

Pernilla har ända sedan tiden på Tidaholm funderat på hur det hade kunnat vara om de fått andra möjligheter från start. Bra dagis, bra skola, ett jobb som de trivdes med. Pernilla tog flera initiativ, förutom att arbeta med kvinno- och barnperspektiv jobbade hon även för att luckra upp ålderstigna strukturer i kriminalvården.

Egenmakt

Som eldsjäl och “tävlande” får en ofta betala ett pris. Man vill ju så mycket. Och det är så kul! Pernillas pris var att bli utbränd och sjukskriven. Hon rehabiliterade sig genom ännu ett projekt, frivilligorganisationen Bryggan, som arbetar med de intagnas föräldraskap, läger för barn och mycket mer.

− Många av dem som var med hade en bakgrund inom kriminalvården, men de var inte anställda. Det kunde de bli 2001, då vi sökte pengar från EU:s socialfond för ett projekt om egenmakt. Människor med problematik av olika slag själva kommer på, och skapar, sina arbeten.

Det var startskottet för Vägen ut!, idag Sveriges största franchisekedja av sociala företag. De skapar arbete åt människor som står långt ifrån arbetsmarknaden genom att sälja miljövänliga produkter och tjänster; konferensanläggningar, leverans av fruktkorgar, hunddagis, konstgallerier…

De första åren startades flera kooperativ och man trodde att varje företag skulle kunna sköta bokföring, försäkringar, IT-system, personaladministration, marknadsföring, upphandlingar och kompetensutveckling. Det var då idén tändes att konsortiet skulle bli franchisegivare och kooperativen franchisetagare.

När det pratas om franchise tänker jag på 7-11. Vad är franchise och varför valde de den företagsformen?

− När vi körde igång Vägen ut! med stöd av Coompanion studerade vi kooperativa franchise-företag i Italien. Där finns en stark kooperativ rörelse och flera franchiseföretag. Deras erfarenheter var att det ofta blev strul framförallt med pappersarbetet när kooperativ startades ─ oavsett om det var grupper av föräldrar till barn med Downs syndrom eller andra hinder som startade ett kafé eller en affär.

Franchise för kooperativ ger en dubbel poäng. Dels är den kooperativa modellen för företagen som ingår demokratisk och vinsten återinvesteras. Och dels ger franchisemodellen en stabil bas.

− Vi delar på risker, bygger upp kapital och stöttar med resurser när nya verksamheter ska starta. Konsortiet möjliggör karriärvägar för medarbetare som vill gå vidare till nya arbetsuppgifter i systerföretagen.

Pernilla fortsätter:

− Vi såg det i början. Kreativa människor vill starta egna företag och tjäna pengar. Det begränsade synsättet knäcker många och det slutar med skulder. Därför är den här modellen bra för entreprenörer.

Starka tillsammans

Pappersarbete kan ta kål på de mest besjälade entusiaster. Så ─ varför ska alla behöva göra om samma misstag? Varför inte ägna sig åt det en är bra på? Bort med bromsklossarna. Små blir starka tillsammans.

Pernilla berättar om hur verksamheten ser ut juridiskt:

− Våra avtal lyder under franchiselagen. Vår version är det vi kallar social franchising. Vi betonar social hållbarhet, gemenskap ─ och entreprenörskap.

Vägen ut! ägs av ett 40-tal medarbetare inom medlemsföretagen. Alla anställda kan ansöka om medlemskap/ägarskap i det kooperativ där de arbetar.

Jag undrar om det inte är svårt att få folk med på noterna och bli kunder. Marmelader, nyckelringar, förkläden, necessärer och skärbrädor i all ära ─ är inte det något som folk köper billigare på Lidl?

− Produkterna är för medvetna kunder, för de som vill stötta oss och för att synliggöra social hållbarhet. Det är inte där vi tjänar pengar. Det gör vi genom ramavtal för dagkonferenser, genom att packa och köra ut fruktkorgar med mera.

Utan skattepengar, läs lönebidrag, skulle Vägen ut! inte klara sig, påstår en del. Pernilla menar istället att man ska fråga sig hur samhället skulle klara sig utan dem.

− Vi är inte tärande. Vi är bärande. Här måste vi både omdefiniera vinst och tänka i alternativkostnad. Vad skulle de anställda ha gjort annars? Vad skulle de kostat då? Vad kostar försörjningsstöd, aktivitetsersättning, sjukpenning, rättsapparat, psykiatrisk vård? Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog har räknat ut att bara i uteblivna kostnader så sparar samhället massor med miljoner kronor på att de är anställda hos oss.

En vinst kan också formuleras så här: Vägen ut!:s anställda har idag 73 barn under 18 år som växer upp med en pappa eller mamma som behövs på sitt arbete och kan betala sina räkningar.

Sociala företag behöver synas mer

Just nu ser Pernilla att det går åt rätt håll för Vägen ut! och för Arbetsintegrerade Sociala Företag, ASF. Men hon vill se mer av riktad upphandling.

Reserverad upphandling finns i lagstiftningen “för leverantörer som annars skulle ha svårt att konkurrera om kontrakt. Syftet är att stödja integration av personer med funktionsnedsättning eller personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden”.

− Vi vill ha mer av det hos kommuner och regioner. De kan handla sina fruktkorgar av oss, låta oss städa deras idrottshallar ─ och göra det på avtal på flera år så får vi trygghet, kan investera och behöver inte jaga uppdrag hela tiden.

− Tänk om vi hade haft samma ersättningar som Samhall. Då hade det sett annorlunda ut. Vi har tiotusentals människor som står väldigt långt från arbetsmarknaden. Samhället har inte bra åtgärder för dem alla. Men det har ASF. Vår sektor skulle kunna göra så mycket mer med höjda ersättningar.

Här ser Pernilla att Fremia har en stor roll i att göra de arbetsintegrerande sociala företagen, ASF:erna, mer kända. Pernilla är ordförande i SKOOPI:s Göteborgsregion, de arbetsintegrerande sociala företagens intresseorganisation. Där är resurserna för opinionsbildning små.

− Vi hörs inte särskilt mycket i debatten. När det talas om social ekonomi, idéburen sektor och civilsamhälle så blir det lätt diffust. Det som hörs mest är det ideella arbetet, välgörenheten. Vi ska förstås lyfta fram verksamheter som Ersta Diakoni, som levererar välfärdstjänster. Men ASF:erna måste synas mer. Vi är ganska små och ganska fattiga, men vår ekvation, samhällsekonomisk vinst och social hållbarhet, faller rätt ut.

Pernilla säger att det bästa är när de får in längre uppdrag, som sträcker sig över tid.

− Det kan vara ett byggföretag som anlitar oss för konferensarrangemang en gång i veckan, Botaniska trädgården som vill sälja våra hållbara produkter, bostadsrättsföreningar som vill att vi ska städa trappor och klippa gräsmattor.

De långa, större uppdragen ger trygghet i en tuff marknadsekonomi.

Ohälsa kan drabba alla

De individuella exemplen på hur Vägen ut! kan göra skillnad är många. Pernilla betonar de varierande bakgrunderna bland dem som genom åren fått en nystart i kooperativen. Där finns även dem som har en bra utbildning, som jobbat länge. Och unga som inte ens kommit in på arbetsmarknaden.

− Vi har en medarbetare som drabbades av stressyndrom och depression efter 32 år i kommunen och som blev arbetslös. Efter flera år kom hen till oss och kunde arbeta utifrån sin egen förmåga och kunskap. Hen fick tala till punkt och kände att här hörde hen hemma.

De är nu 13 franchisetagare och 4 licenstagare inom många olika branscher. De senaste är ett hunddagis och ett industriföretag som producerar skyddshjälmar.

− Vi vill få både privata företag och det offentliga att köpa mer varor och tjänster. Det gör att vi kan höja kvalitén när vi tar emot människor för arbetsträning.

Nu danas arbetsförmedlingen om och arbetsmarknadspolitiken förändras. Vägen ut! vill vara en del av allt detta, och samtidigt kunna påverka.

Pernilla brände ut sig en gång till, för tio år sedan. Då var medicinen inte ännu ett projekt utan att utbilda sig till yogalärare. Hon är även mindfulness-instruktör. Med sig hade hon en initiering i transcendental meditation, för många år sedan.

− Jag kör yogaklasser på kontoret och går också som elev. Yoga, meditation och mindfulness är ett bra element i friskvården på företag. Det ger en riktning mitt i vardagens brus, man sorterar och får ett lugnt fokus.

Två barn, 27 och 29 år gamla, är stolta över sin mamma och tycker att det Pernilla gör är “så himla bra”. Det är det som betyder mest för henne.

− Utan det stödet hade jag inte klarat det här, avslutar Pernilla.

Text: Christian Wigardt

Foto: Anna Rehnberg