Sammanfattning

Fremia ser positivt på att staten bidrar till att stärka kompetensförsörjningen i äldreomsorgen. Som företrädare för idéburna och andra fristående omsorgsgivare betonar vi att det behöver sker i nära dialog med arbetsgivarna i äldreomsorgen och med kommunerna som huvudmän. Vi ställer oss bakom de flesta av utredningens rekommendationer, men har på ett antal punkter avvikande uppfattning och lämnar synpunkter.

I anslutning till utredningens rekommendationer om arbetsgivares ansvar för att personalen i äldreomsorgen har lämplig utbildning, lyfter vi upp de svårigheter som idéburna och andra fristående omsorgsgivare kan ha att, via kommunerna, ta del av den statliga satsningen Äldreomsorgslyftet. Vi pekar vidare på vikten av att det blir en långsiktig statlig kompetenssatsning, eftersom tillfälliga medel är svåra för fristående aktörer att nyttja.

Vi anser det olämpligt att utredningen rekommenderar ett tak avseende antalet medarbetare som den verksamhetsnära chefen bör ansvara för. Hur ledarskapet utformas måste utgå från den enskilda verksamhetens behov och förutsättningar.  

I fråga om utbildningskrav på den verksamhetsnära chefen ställer IVO:s tillståndsgivning till problem för idéburna och andra fristående omsorgsgivare. En snäv syn på utbildningsbakgrund gör att fristående omsorgsgivare inte alltid kan rekrytera den verksamhetschef som bedöms som den bäst lämpade. Motsvarande krav ställs inte på kommunalt driven verksamhet, eftersom de inte behöver söka tillstånd. Samma utbildningskrav bör gälla för verksamhetschefen hos alla utförare, oavsett regi.

Vi markerar mot utredarens rekommendation att se till att heltids- och tillsvidareanställning är norm. Sådana rekommendationer riskerar att bli bindande genom att kommuner gör dem till krav i avtal med fristående omsorgsgivare. För en mindre idéburen eller annan fristående omsorgsgivare är det, utifrån verksamhetens förutsättningar, inte alltid möjligt att erbjuda medarbetare tillsvidare- och/eller heltidsanställning. Stelbenta krav, som inte är anpassade till verksamhetens förutsättningar, riskerar att gå ut över kvaliteten i verksamheten och i förlängningen drabba de äldre.

Vi saknar avslutningsvis analyser i betänkandet av kommunernas ansvar som huvudmän för äldreomsorgen i relation till anställningsförhållanden och arbetsmiljö hos de utförare som de har avtal med. När kommuner till exempel inte räknar upp ersättningar får idéburna och andra fristående omsorgsgivare realt sett allt mindre resurser till sina verksamheter. Det påverkar arbetsmiljön och förutsättningarna att erbjuda medarbetarna goda arbetsvillkor.