Sammanfattning

Coronapandemin visade på ett tydligt sätt att civilsamhällets organisationer har en avgörande roll i kriser. Ett starkt civilsamhälle minskar risken för att människor ramlar genom maskorna i samhällets skyddsnät, och begränsar de negativa konsekvenserna av social och ekonomisk utsatthet. Många av civilsamhällets organisationer kom under pandemin snabbt i gång med verksamhet för att stötta individer i utsatthet, och för att understödja offentliga insatser inom vård och omsorg.

Samtidigt som behoven av insatser från civilsamhället ökade, drabbades många organisationer själva av pandemin på olika sätt. Minskade intäkter, potentiella nedläggningar till följd av nedstängda verksamheter, lägre engagemang till följd av restriktioner – det är bara några exempel. Det drabbar i sin tur alla de människor som är berörda av verksamheterna. Staten tog tidigt initiativ till stödåtgärder för att mildra effekterna av långtgående restriktioner riktade till drabbade branscher, sektorer och enskilda. Tyvärr fick stora delar av civilsamhället och idéburen sektor inte del av stöden.

Coronakommissionen har i sina delbetänkanden riktat skarp kritik mot den svenska hanteringen av pandemin. Brister kopplade till smittspridning, smittskydd, sjukvård och folkhälsa uppmärksammas. Kommissionen slår fast att civilsamhällets roll har varit betydande under krisen när viktiga samhällsfunktioner har pausats. Coronakommissionen menar därför att beslutsfattare måste få bättre kunskap om civilsamhället, och även inkludera erfarenheter från civilsamhällets organisationer i en framtida krisberedskap.

I civilsamhällets egen coronarapport "Pandemin och civilsamhället - konsekvenser, insatser och stödåtgärder" ges en kompletterande bild. Här bekrivs både vilka insatser som civilsamhället och den idéburna sektorn gjorde under pandemin och hur vi själva drabbades. Bakom rapporten står Famna, Forum, Fremia och Giva Sverige.