Amanah i Malmö: Konstruktiv kraft för identitetsrespekt mot islamofobi och anti-semitism

En stenhård uppgörelse med decennier av misslyckat samhälleligt arbete mot religiös respektlöshet och rasism. Så kan intervjun med männen bakom Amanah, rabbinen Moshe David HaCohen och imamen Salahuddin Barakat i Malmö, sammanfattas.

Amanah kan vara den idoga droppe som sakta men säkert urholkar den sten av hård granit som anti-semitism och islamofobi utgör, i en tid då islam för allt fler är liktydigt med ett hot och judiska barn trakasseras i sina skolor.

− Vårt arbete kan, om vi lyckas, visa vägen för resten av världen, säger initiativtagarna.

Det är inte helt lätt att bli klok på Amanah utifrån en gängse, “svensk” bedömning av dem. Integration - ja. Assimilering - nej. Identitet som en förutsättning för integration, med ett kompromisslöst krav på full respekt för trosuppfattningar. Det unika med Amanah är att muslimer och judar sträcker ut en hand åt varandra och finner att de kan hjälpas åt i arbetet med att få behålla respektive unika identitet. De har hittat varandra i arbetet mot islamofobi, anti-semitism och rasism. Nyckeln är att lyssna.

Kommer vi, majoritetssamhället, att lyssna på dem?

Fokus på skolorna

Det ska genast sägas: det är inget huttlande, inget strykande medhårs när Amanah tar strid mot islamofobi och anti-semitism. Utleda på decennier av till intet förpliktande kommittéer och paneldebatter tar de striden för en framtid av respekt för deras religiösa identiteter där problemet är ymnigt och där framtida synsätt formas - i skolorna.

Där ska en stor del av krutet satsas. Att göra entré i skolor till ackompanjemang av talkörer som ropar “Palestina! Palestina!” Att konstatera att judeskämt och Förintelseförnekelse är utbredd. Att se att muslimer är de mest förekommande målen för hatbrott på Internet. Att se koranbränningar - det frestar på.

− Vi fann varandra i vår utsatthet, berättar Moshe David. Båda grupperna är utsatta för rasism, diskriminering och hat. Vi skapar verktyg för att bekämpa alla former av diskriminering och hat, men fokuserar på den anti-semitism och islamofobi som direkt påverkar våra trosutövare.

En initial blomma

Det startade 2015. Salahuddin:

− Anti-semitismen kommer ofta från människor som uppfattar sig själva som muslimer. Men de är inte en majoritet. Efter vågen av anti-semitism från muslimer i Malmö gick vi till synagogan med den äldste av våra församlingsledare och överlämnade en blomsterbukett. Vi räckte ut en hand och sa: “Malmö kan inte vara utan er”. Där, just då såddes fröet till den ideella organisation som startade 2017 under namnet Amanah. Ordet har en betydelse för såväl muslimer som för judar: stöd, förtroende, tillförlitlighet.

− Vi är två minoriteter, fortsätter Salahuddin. Även om vi har olikheter så har vi liknande utmaningar och kan stärka varandra.

12 december 2017, på den judiska högtiden Chanukas första kväll, samlades 35 muslimska ledare från hela Skåne hos den judiska församlingen i Malmö - ett historiskt utslag av respekt för judisk tradition. Moshe David och Salahuddin stod som värdar.

Nu anordnar Amanah en Beit midrash/Madrassa (studierum på hebreiska respektive arabiska) varannan månad där de, när pandemin tillåter, djupdyker i religiösa texter från de båda lärorna och i frågor som rituell slakt, omskärelse och modern maskulinitet.

− För mig är det en dröm som har blivit verklighet, säger Moshe David. 80 människor studerar tillsammans; män, kvinnor, religiösa, sekulära - hälften judar och hälften muslimer. Deltagarna anländer med skepticism över att sitta tillsammans, men sakta ändrar de uppfattning och antalet deltagare växer.

Offensiv kemi

Det är uppenbar kemi mellan rabbin Moshe David och imamen Salahuddin. De enades tidigt om att ungdomarna är den huvudsakliga målgruppen. De ville ner till rötterna, gräva upp ogräset där och plantera respekt och förståelse.                       

Moshe David HaCohen och Salahuddin Barakat. Foto: Harald Nilsson.

Moshe David kan inte dölja sin besvikelse över mottagandet på vissa skolor. En rektor kunde säga: Det låter bra. Men vi har ingen plats på schemat där vi kan lägga in er. Det har heller inte varit lätt att få ekonomiskt stöd, trots att anti-semitism och islamofobi länge varit en brännhet fråga i Malmö.

Moshe David växte upp i Israel. Familjen har en gängse judisk bakgrund, präglad av förföljelse, först genom hela Europa, sedan från Ryssland i början på 1900-talet, vidare till USA och till sist Israel.

Många av hans familjemedlemmar som bodde i Europa mördades under Förintelsen; en decimerad grupp emigrerade till Israel. Moshe Davids tonårstid var turbulent.

− Den andra intifadan pågick och våldet var bokstavligen vid vår tröskel. Religiösa extremister förespråkade ett våld som inte representerade min Gud och min religion. Jag motsatte mig våldet mot alla religioner; jag såg vanhelgande av gravar, en kamp om platser som är heliga för flera religioner - sådant som var främmande för min tro. 

För fem år sedan flyttade Moshe David med sin hustru och fem barn till Malmö. Han såg snart utmaningarna. I en tid då moskéer brändes ner och judarna utsattes för alltmer hat såg han det svenska samhällets misslyckande.

− Illdåden speglar hur samhället mår. Det är inte ett separat judiskt eller muslimskt problem. Det är ett tecken på sjukdom, ett varningstecken. Vi måste göra något, inte bara för våra minoriteter, utan för hela samhället. 

Backning från församlingarna

När Amanah startade var det viktigt att det var majoritetsledarna som var initiativtagare och att de hade backning från sina respektive församlingar.

− Här ska två narrativ mötas i en vilja att öppna upp under en spänd tid då inget kan tas för givet. I ett volatilt läge är det sista du tänker på att öppna upp, istället vill du sluta leden. Nyckeln till framgång här är att tråckla sig ur den slutenheten.

Det är i sanning ingen opportunistisk anpassning i Amanahs attityd. De båda ledarna står upp för sina religioners traditioner, för omskärelse och för att kvinnor ska få täcka håret, i en tid då toleransen sviktar.

Salahuddin kom till Sverige 1988 som sjuåring från Libanon. Han gick gymnasiet och gjorde sin militärtjänst i flygvapnet, på F17 i Ronneby. Efter universitetet reste han till Jemen för att avsluta sina teologistudier.

− Från barnsben har jag varit intresserad av religion, berättar han. Jag har studerat texter från olika religioner, specifikt islam, och var aktiv utövare från tidiga år. 2012 etablerade jag Islamakademin i Malmö. Det saknades en gedigen utbildning i islam i Sverige och på svenska. 

Det saknades också en representation för muslimer födda i Sverige. Salahuddin blev snart inbjuden till olika interreligiösa paneler där samhällsfrågor diskuterades.  

− Jag började mer och mer förstå den samhälleliga kontexten i islam. När IS kom på tapeten, med de första IS-krigarna härifrån, var jag aktiv i arbetet mot detta och samarbetade med Malmö stad. 

Balans på hal is

Det var ett konststycke att hantera kampen på ett vettigt sätt så att den inte ledde till mer polarisering och spädde på islamofobin.

Moshe David HaCohen och Salahuddin Barakat. Foto: Sara Glaser.

− Vi fick dels ta oss an majoritetssamhällets generaliserande och polariserande språk och dels det muslimska civilsamhället där man antingen var extrem eller passiv, säger Salahuddin.

Hur ser vi som kristna på de muslimska och judiska minoriteterna i Sverige? Hur har medias rapportering om IS påverkat oss?

Salahuddin:

− Jag brukar skämta med eleverna om att jag när jag befinner mig på ett flyg, och ser någon som är klädd som jag, så tänker jag: “är det en terrorist?” Och den personen tänker samma sak om mig. Medias och filmers budskap påverkar även mig. 

Media, menar båda, saknar insikt i att de inte bara bevakar och rapporterar, utan också verkar opinionsbildande. Salahuddin:

− Vi ser det t ex när judar utmanar majoritetskulturen i frågan om omskärelse. Plötsligt var många svenska politiker anti-semiter och islamofober genom denna fråga. De talade i media om oansvariga föräldrar och barbariska traditioner.

Jag ber imamen att säga några lugnande ord om islam i Sverige idag. Han svarar:

− De radikala är väldigt få. Det finns omkring en miljon muslimer här. Av dem har runt 300 blivit IS-krigare. Allra högst 10000 är radikala. Det är en procent. Och det är inte fler procentuellt bland de 1,6 miljarder muslimer som finns på jorden.

Det finns, slår Salahuddin fast, extremister bland alla religioner och alla folkgrupper. Muslimer och islam stigmatiseras i väst efter radikalisering av en liten minoritet, av medias bevakning - men också av anti-semitism bland muslimer.

Hur unika är Amanah? 

Salahuddin har genom åren arbetat med många initiativ för dialog mellan judar och muslimer, ofta organiserat av kristna. Dessa dialoger är, menar han, oftast ineffektiva och begränsade, inte alls på gräsrotsnivå

− Det unika med Amanah är att vi har med oss traditionella rabbiner och konservativa, ortodoxa imamer men också liberala delar av våra respektive trosgemenskaper. Detta skapar en dynamik när vi ska nå ut till de mer slutna delarna av vår gemenskap. 

Amanah vänder sig mot ordet tolerans som förekommer flitigt i debatten. Moshe David:

− Tolerans är inte en relation. Om jag bara tolererar min hustru så behöver jag säkert hjälp i mitt äktenskap eller kanske en annan hustru. Jag vill ersätta tolerans med uppskattning - uppskattning trots våra skillnader.

Moshe David återkommer till varför Amanah har kommit en bit på vägen.

− Jag har suttit i panel efter panel och har inget emot det. Men att det sitter folk på en scen och talar om fred och om vår religion utan trovärdighet - det fungerar inte.  

 Moshe David berättar om konferenser med muslimska och judiska ledare från hela Europa som suttit vid samma bord - i panelen. När det är dags för lunch sitter rabbinerna för sig och imamerna för sig.

− Sen skakar vi hand och alla går till sitt. Att verkligen sträcka ut en hand är det unika i vårt arbete. Och det är inte det vanliga för judar som i sitt DNA bär med sig hundratals år av förföljelse.

Civilsamhället går före

För att integrationen i Sverige ska lyckas, hävdar Moshe David, måste skolorna inte bara undervisa om religionerna utan ge en djupare förståelse för vad en identitet baserad på Gudstro innebär. 

Ser ni det som ett misslyckande för det stora samhället att det är ni, civilsamhället, som har tvingats ta detta initiativ? 

Salahuddin menar att samhället och civilsamhället har olika roller. 

− Som minoriteter har vi våra egna incitament i detta arbete. Vi arbetar för våra egna grupper men visar ansvar och snitslar vägen för det stora samhället genom vårt exempel. Att muslimer och judar arbetar tillsammans visar i sig vilket samhälle vi vill se. Vi hoppas att resten av samhället tar upp manteln. 

Moshe David anger lyssnandet som nyckeln. Samhället måste lyssna på minoriteterna.  

− När Stefan Löfvén var i Malmö på den stora konferensen om anti-semitism hade han en möjlighet att uttala sig om trakasserierna mot judar i Malmö. Han valde att inte göra det. Det var en global konferens - ja. Men om du ska ta itu med problem och lära av verkligheten måste du gräva där du står. Problemen i ett samhälle speglas via statsministern genom vilka åtgärder som presenteras. 

Även Salahuddin ger före detta stadsministern en känga när vi pratar om hur responsen på Amanah har varit från politiker. 

− Många säger “åh vilket fint initiativmen jag vet inte hur uppriktiga de är. Vi utmanar deras världsbild. Stefan Löfvén frågade varför vi inte inkluderade kristna. Det var en rätt typisk reaktion som återigen försöker komma bort från frågan om specifik religiös identitet. 

Se bortom religionen, se människan!” är en vanlig kommentar. Ja, vi är människor, säger Salahuddin, men om vi skulle skala av våra identiteter så skulle vårt arbete sakna all mening. 

Rasismen frodas

Sverige har, konstaterar Salahuddin, haft rasism i årtionden. När han växte upp var det skinheads som härjade.  

− Rasismen lever fortfarande. Många politiker och kristna tror att det är ett begränsat problem. De vill se assimilering vilket är en kontraproduktiv utgångspunkt. Den försvagar religioner och lokalsamhällen istället för att stärka ett samhälle byggt på mångfald. 

Ett exempel är, återigen, statsministern och frågan om religiösa högtider. Varje år går statsministern ut med en julhälsning men väljer att, till skillnad från politiska ledare i hela västvärlden, att inte gå ut med en hälsning under ramadan eller hanukah 

− Genom att inte göra det säger du att du inte vill ha oss här. Det är inte inkluderande och så byggs inte ett samhälle med mångfald. 

Vägen till mångfald går också genom att “öppna upp såret- se anti-semitismen och islamofobin. Men varet i såret, säger Moshe David, vill politikerna inte ta i. 

− Vi har stöd i ord, från regering men inget finansiellt stöd. Från Malmö Stad har vi fått stöd från första början till vårt gräsrotsarbete att besöka skolor i Malmö, men för vårt övriga arbete borde vi inte behöva springa runt och be om stöd det borde vara självklart. 

Pengarna från Malmö Stad går bland annat till att vara ute i skolorna och prata om islamofobi och anti-semitism. Genom interaktiva samtal fördjupar imamen och rabbinen kunskapen om muslimer och judar genom att bemöta och lyfta fram rasism och fördomar. 

Sara Glaser, koordinator:  

− Trycket att få träffa Amanah är större än vi hinner med, så för ett år sedan skickade vi in en ansökan på 12,5 miljoner till Allmänna Arvsfonden om att få göra en e-simulationsplattform, Den baseras på Moshe Davids och Salahuddins metod ute i skolorna. 

Amanah fick den beviljad och det fristående projektet Tro på Tillithar precis börjat. Det tar tre år att bygga denna plattform, som sedan kan användas både före och efter besök, eller för sig självt. 

− Tyvärr blir det ingen Mercedes till oss, skämtar Salahuddin 

När Moshe David och Salahuddin gör entré i skolorna, digitalt eller in real life, märks de, i en klädsel som utstrålar religion. Men det är inte religionen per se som står på agendan. 

− I samtalen med eleverna och lärarna fokuserar vi lika mycket på svåra frågor om identitet, tillhörighet, konflikt, demokrati och diskriminering. Öppna diskussioner och delade erfarenheter gör att judar, muslimer och andra kan finns stöd hos varandra genom att för ett slag bära den andres skor.  

Samhällskritik

Amanahs arbete leder ofrånkomligen till en uttalad eller outtalad samhällskritik som omfattar inte bara rasism och bigotism, utan växande klassklyftor, ett gap mellan den välmående medelklassen och underklassen i så kallade utanförskapsområdena som i gängkrigens spår belägras av polis.  

− Det har varit en grogrund för IS i Sverige, säger Salahuddin. Majoritetssamhället har sitt sätt att tackla detta, vi har vårt. Genom att arbeta tillsammans, med respekt för mångfalden, kan vi lyckas. 

Intervjun görs på Teams. Salahuddin har fått omikron men är tillräckligt frisk för att kunna vara med.  

Moshe David lyfter fram det generellt positiva med pandemin. 

− Det är när samhället verkar vara ok som vi har anledning att oroa oss. Covid har fått oss att se problem som ensamhet tydligt, att det som saknas i det individualistiska samhället är omtanke och att vi måste bry oss om varandra.  

Salahuddin fyller i: 

− Det är nu och här som civilsamhället och de religiösa grupperna tar ett kliv framåt. Men vi kan inte göra det om vi lämnar vår identitet. Kanske kan vi lära oss något av den turbulens som covid har kastat in oss i?  

I det till stor del sekulariserade Sverige, där religion har ersatts av varuskådespelets och konsumtionismens tempel, står Amanah upp för värden som av många anses som obekväma och svårsmälta. 

Det är just därför, för att de inte håller sig inom den politiskt korrekta så kallade åsiktskorridoren, för att de utmanar hegemonin, som det finns anledning att lyssna extra noga.

Text: Christian Wigardt

Foto: Harald Nilsson och Sara Glaser

Uppdaterad
för 7 månader sen