Den personliga assistansen har sedan länge dränerats ekonomiskt. I årets höstbudget krävs ett rejält lyft för att rätten till personlig assistans ska kunna finnas kvar, skriver Fremia med flera debattörer i Svenska Dagbladet.
Den lagstadgade rättigheten till personlig assistans för personer med omfattande funktionsnedsättningar har varit en framgångssaga i Sverige sedan den infördes för snart 30 år sedan. Nu är den akut hotad.
För varje timme med beviljad personlig assistans anslår staten 324:50 kronor i assistansersättning. Denna ersättning ska räcka till precis allt som behövs för att utföra assistansen. Det handlar framför allt om löner till de personliga assistenterna, men även kostnader för rekrytering, introduktion, utbildning, arbetsmiljöinsatser, samt personalomkostnader och administrationskostnader ingår här.
Under det senaste decenniet har assistansersättningen urholkats med omkring 40 kronor per beviljad timme jämfört med den allmänna löneutvecklingen (enligt statistik från SCB). Nedmonteringen har gått så långt att det måste ifrågasättas om den lagstadgade rätten till personlig assistans – och därmed möjligheten att leva ett liv som andra – verkligen tillgodoses.
Regeringen måste nu inse allvaret i situationen och göra en rejäl uppräkning av assistansersättningen i den kommande höstbudgeten. Annars riskerar konsekvenserna att bli fatala, för både assistansberättigade, personliga assistenter och anordnare. Hela assistansreformen står på spel.
Många uppskattar och trivs med sitt jobb som personlig assistent. Men trivsel är inte tillräckligt om lönen inte är konkurrenskraftig jämfört med närliggande sektorer inom vård och omsorg. Svårigheten att rekrytera och behålla duktiga personliga assistenter drabbar framför allt den som är beroende av personlig assistans för sin livsföring och som vill kunna behålla långsiktiga anställningsrelationer med de människor som i många fall finns vid ens sida dygnet runt. Redan i dag vittnar många assistansberättigade och assistansanordnare om att det har blivit betydligt svårare att rekrytera personliga assistenter.
Årets avtalsrörelse har bestämt det så kallade märket för löneökningar till 7,4 procent fördelat på 4,1 procent i år och 3,3 procent under nästa år. Av det som assistansersättningen ska räcka till är omkring 90 procent direkt relaterat till lönekostnader. En uppräkning av assistansersättningen som understiger märket skulle vara förödande för möjligheterna att bedriva personlig assistans med kvalitet.
Den personliga assistansen är först och främst en rättighet som på ett helt avgörande sätt har förändrat livet för dem som har behov av den. Men den är dessutom enormt kostnadseffektiv. Som jämförelse kan nämnas att kommunernas genomsnittliga kostnad för att utföra en hemtjänsttimme i ordinärt boende är 921 kronor (uppgift från SKR som avser 2021), alltså nästan tre gånger så mycket som den personliga assistansen. Men även för den personliga assistansen finns en gräns för hur billig den kan göras och efter ett helt decennium av successiv urholkning är den gränsen med råge passerad.
Ibland sägs från regeringsföreträdare att reformutrymmet är begränsat och att det påverkar möjligheterna att höja assistansersättningen så mycket som krävs. Den typen av uttalanden bygger på en felaktig premiss, nämligen att en uppräkning av anslagna medel i takt med kostnadsökningar skulle utgöra en reform. Så är det inte. Reformen genomfördes för 30 år sedan när riksdagen beslutade om att införa rätten till personlig assistans. Att därefter säkerställa att reformen kontinuerligt är finansierad fullt ut är varje regerings uppgift och inte något som ska vara beroende av eventuellt reformutrymme.
I den kommande höstbudgeten måste regeringen visa att man står upp för den personliga assistansen genom att avsätta medel för en rejäl uppräkning av assistansersättningen. Därefter bör den årliga uppräkningen kopplas till ett index som säkerställer att ersättningen inte urholkas i förhållande till ökade kostnader för löner och annat.
Den lagstadgade rätten till personlig assistans uppfylls inte så länge den inte backas upp med en tillräcklig finansiering. Det är dags att regeringen tar sitt ansvar.
Henrik Petrén, branschansvarig personlig assistans Fremia
Christina Heilborn, förbundssekreterare FUB
Johan Klinthammar, förbundsordförande RBU
Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR - Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet
Nicklas Mårtensson, ordförande Funktionsrätt Sverige
Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuro
Magnus Andén, ordförande Riksföreningen JAG genom god man Cecilia Blanck
Sophie Karlsson, ordförande IfA
Jonas Franksson, ordförande STIL
Gunilla Sundblad, förbundssekreterare Autism Sverige
Veronica Magnusson Hallberg, ordförande Svenska Downföreningen