Förhandlingarna av Fremias kollektivavtal för personlig assistans är avslutade och ett nytt avtal är tecknat. Våra medlemmar ser framför sig en ökning av lönekostnaderna på 7,4 procent under innevarande och nästkommande år. Det kommer att bli oerhört tungt för många, men det stora problemet är inte löneökningarna, skriver Henrik Petrén, Bransch personlig assistans, Fremia.
Nivån på löneökningarna i årets avtalsrörelse är på inget sätt överraskande. Inflationen har legat på rekordnivåer och de fackliga organisationerna har i uppdrag att ge sina medlemmar skäliga löneökningar. Hur mycket vi än skulle vilja, är det inte möjligt för Fremia att teckna avtal som på ett avgörande sätt avviker från övrig arbetsmarknad. Det är så den svenska modellen fungerar i dagsläget: parterna inom industrin kommer överens om ett märke med en lönenivå som resten av arbetsmarknaden sedan följer. Men det blir oerhört tungt att bära detta avtal mot bakgrund av statens urholkning av assistansersättningen.
Ökningen av assistansersättningen är under kollektivavtalsperioden 4 procent, fördelat på 1,5 procent i år och 2,5 procent nästa år. Det är förstås helt orimligt med tanke på löneökningarna, och ännu orimligare med tanke på att assistansersättningar har halkat efter kontinuerligt i många år nu.
Det finns förstås giltiga argument för att löneökningarna inte borde få överstiga assistansanordnarnas intäktsökningar. Men även om det skulle varit en möjlig kortsiktig lösning (vilket det alltså inte är), är det inte önskvärt att gå i en riktning där de personliga assistenternas lönevillkor halkar efter den övriga arbetsmarknaden. Redan i dag är det svårt att rekrytera och behålla duktiga personliga assistenter i konkurrens med närliggande sektorer. Och de personliga assistenterna förtjänar rimliga villkor, inklusive en bra lön.
Löneökningarna i sig är alltså inte problemet. Problemet är i stället assistansanordnarnas – av regeringen beslutade – relativa intäktsminskning. Vad vi ser är inte bara en urholkning av assistansersättningen, det är också en urholkning av rätten till personlig assistans som har tillåtits pågå i mer än ett decennium nu. En skälig ersättning som räcker till att köpa personlig assistans av god kvalitet är nämligen en fundamental del av rätten till personlig assistans. Utan en rimlig ersättning fungerar inte den personliga assistansen.
Att peka på kopplingen mellan urholkningen av assistansersättningen och rätten till personlig assistans, har varit en bärande del i kampanjen Rimliga villkor som Fremia har drivit tillsammans med flera organisationer som företräder de assistansberättigade. Det är ett arbete som kommer att fortsätta. Kravet är en modell där assistansersättningen bestäms utifrån ett index, kopplat till kostnadsökningarna.
Det är det enda sättet att säkerställa att rätten till personlig assistans inte urholkas genom godtyckliga beslut av regeringar.
Det är det enda rimliga.