"Våra medlemmar behöver full kostnadstäckning för att klara VFU:n"

Idéburna och kooperativa verksamheter i vården och omsorgen vill bidra till vårdens kompetensförsörjning genom verksamhetsförlagd utbildning (VFU) för sjuksköterskor. Men de måste få full kostnadstäckning för det uppdraget. Det trycker Fremia på i remissvaret till en aktuell utredning.

Betänkandet från utredningen om samordnat arbete för fler platser för verksamhetsförlagd utbildning i sjuksköterskeutbildningen (SOU 2024:9) har nyligen varit ute på remiss. Fremia är i vårt remissvar positiva till utredningens förslag om ett nationellt avtal för den verksamhetsförlagda delen av sjuksköterskeutbildningen.

– Avtal är en bättre väg för samverkan med fristående vård- och omsorgsgivare än en lagstadgad skyldighet. Vår bild är att idéburna, kooperativa och andra fristående aktörer i vård och omsorg gärna bidrar till vårdens och omsorgens kompetensförsörjning genom att tillhandahålla verksamhetsförlagd utbildning. Men vi vill inskärpa vikten av att ta hänsyn till mindre, fristående vård- och omsorgsgivares särskilda förutsättningar, säger Karin Liljeblad, branschexpert hos Fremia.

Kostnaderna måste täckas

I remissvaret markerar Fremia att våra medlemmar i vård och omsorg måste få sina kostnader för att delta i utbildningen av sjuksköterskor (och andra vårdprofessioner) täckta. Detta då utredningen menar att vårdgivare, oavsett regi, inte kan bygga sitt deltagande i utbildningen på full kostnadstäckning.

– På en klinik på ett stort regiondrivet sjukhus kan ledningen kanske tänka, som Karl Gerhard gjorde i sin sång, att man ”tjänar in på gungorna vad man förlorat på karusellen”. Men hos en mindre idéburen eller kooperativ vård- och omsorgsgivare finns inte sådana möjligheter. Våra medlemmar behöver full kostnadstäckning för att klara utbildningsuppdraget, säger Karin Liljeblad.

Inte bara när det gäller finansieringen av utbildningsuppdraget behöver ett kommande nationellt avtal och regionerna ta hänsyn till mindre idéburna, kooperativa och andra fristående vårdgivares särskilda förutsättningar, utan också i det praktiska. De behöver kunna ta del av service från regionernas stödstrukturer, till exempel i form av service till handledare, för att det i praktiken ska fungera.