Det har gått ett år sedan Rysslands regelvidriga invasion av Ukraina. Ett år av ofattbart lidande och prövningar för det ukrainska folket, med efterverkningar för resten av Europa och hela världen. Ett år som har flyttat gränser för vad vi trodde skulle kunna hända igen i vår del av världen.
Jag läste nyligen Peter Englunds senaste bok ”Onda nätters drömmar”. Den handlar om en månad under andra världskriget, och hur olika människor påverkas av kriget. En sådan bok läser man på ett helt annat sätt nu efter Rysslands invasion av Ukraina.
Ända fram till 24 februari förra året, var det få som trodde att det verkligen kunde hända igen. Åtminstone i den omfattningen och på det sättet som sedan skedde: ett brutalt, fullskaligt och människorättsvidrigt krig mitt i Europa. Ett krig där den ena sidan urskillningslöst dödar civila, bombar sjukhus och skolor, förstör infrastruktur och kulturella minnesmärken. Och där andra sidan tvingas försvara sig, och egentligen vill ha fred. Vill leva i fred.
Krigets direkta konsekvenser är nog så skrämmande att ta del av. Men det som också skrämmer mig är tanken på hur det ens blev ett krig. Hur kunde det gå så långt att kriget inte gick att stoppa? Man kan göra det lätt för sig och säga att förklaringen är Putin och hans världsbild. Men det som har hänt en gång kan såklart hända igen. Vi säger ofta att vi ska lära av historien. Men nu har vi en skyldighet att lära av nutiden. Vi måste göra allt i vår makt för att det fasansfulla som nu händer i Ukraina inte ska få hända igen – någonstans i världen. Vi måste också göra allt i vår makt för att inte samhällsklimatet ska bli kallare här hemma.
Jag tror nämligen att det handlar om att gränser långsamt förflyttas. När vi uttrycker oss och behandlar våra medmänniskor på sätt som blir alltmer nedlåtande eller till och med avhumaniserande, ändras steg för steg gränserna för vad som anses tillåtet att göra eller säga. Det gäller i högsta grad även i Sverige. Vi har inte råd att förflytta fler gränser som leder samhällsutvecklingen åt fel håll.
I ett inlägg här på bloggen strax efter invasionen skrev jag att civilsamhällets engagemang gav mig tröst i allt elände. Den känslan har bara växt sig starkare efter att ha sett och hört om alla insatser som civilsamhällets organisationer har gjort under det här året, både på plats i Ukraina och här hemma i Sverige.
Utöver den akuta hjälpen i kris, har civilsamhället en oerhört viktig roll i arbetet för ett medmänskligt och demokratiskt samhällsklimat på lång sikt. Och i att motverka att gränser förflyttas på ett sätt som sliter isär samhället.