I Sverige har vi antingen offentlig sektor eller privatägda företag. Vi är en parentes i en västvärld som ser personalägda företag som ett självklart, tredje alternativ. Det måste vi ändra på om vi vill att hela samhället ska leva.
Sophie Nachemson-Ekwall är ekonomijournalisten som blev forskare inom bolagsstyrning och långsiktighet, hållbarhet, marknadsekonomi och kooperation. Och nu också personalägande. Hon är därtill en hängiven agitator, föreläsare och författare vars idéer möts med stort intresse. Nu också bland riksdagspartier.
Vi träffar Sophie i kapitalismens högborg för utbildning: Handelshögskolan. Sophie var ekonomijournalist, prisbelönt sådan, och krönte sin karriär inom media med att avslöja utförsäljningar,som många gånger handlade om fientliga bud på börsen. Det har resulterat i flera böcker och sedan blev det en avhandling.
Ett Sverige där anställda äger
Avsaknaden av långsiktigt svenskt kapital handlade då om de svenska institutionella investerarna som alltid sålde. Tills hon fick upp ögonen för de anställda.
– Även de kunde ju vara med som delägare eller helägare. Mitt intresse breddades till små- och medelstora företag utanför de stora städerna, som ofta köps upp och avvecklas efter några år, såväl som fabriker som nästan slentrianmässigt läggs ner när större koncerner effektiviserar. Ingen tänker på att de anställda skulle kunna ta över.
När den svenska modellen krackelerar, med massiva utförsäljningar av företag och ett allt mer polariserat samhälle, krävs ett nytänk. "Sweden the middle way” har enligt Sophie blivit “the extreme way” i frånvaron av alternativa lösningar. När den svenska modellen krackelerar, med massiva utförsäljningar av företag och ett allt mer polariserat samhälle, krävs ett nytänk. Och frågan kommer i spåren av corona-depressionen att bli än viktigare.
– Utvecklingen i västvärlden går mot att vi behöver mer av långsiktighet. Medborgarna vill också känna delaktighet och engagera sig allt mer. Personalägande bygger just på engagemang, med en mångfald av upplägg och former.Det är dessutom långsiktigt. Det fungerar överallt. Välfärden, skolan, verkstadsindustrin, i stora företag och små.
Personalägda företag är politiskt känsligt i Sverige, vilket delvis har en historisk bakgrund. Löntagarfondsbråket i skiftet mellan 1970- och 1980-talet har legat som en våt filt över personalägande sedan dess.
Löntagarfonderna var centralt styrda. Personalägande handlar om att anställda tar över antingen genom att bilda ett kooperativ eller genom en stiftelse. Där äger de aktier eller andelar i direkt i bolaget och är representerade i styrelsen.
Det är enligt Sophie inte en höger- eller vänsterfråga. I USA vurmar såväl demokrater som republikaner för personalägande. I Storbritannien enar det labour och de konservativa.
– Vi har en idealiserad syn på företagsägande i Sverige. Det finns en mängd bra familjeföretag men de byter också ägare ibland, ofta i samband med generationsskifte. Ingen tänker på att anställda kan ta samma roll som ett familjedrivet företag.
Det finns flera internationella studier som visar att personalägda företag är lika lokala, långsiktiga och stabila som familjeföretagen. De blir en dämpande kraft mot kortsiktighet och de blir kvar på orten.
Blanda inte päron och äpplen
Det är viktigt, poängterar Sophie, att inte blanda ihop personalägande med andra, liknande lösningar. När det gäller till exempel traditionella partnerskap är varje delägare ansvarig för sin egen affär. Personalägande är inte heller samma sak som personaloptioner, som huvudsakligen är ett sätt att motivera anställda genom att låta dem ta del av tillväxt i företagets kapitalvärde.
– Personalägande är istället ett demokratiskt ägande: anställda äger tillsammans och har ett gemensamt inflytande genom att varje anställd har en röst, oavsett hur kapitalandelen fördelas på enskilda individer. Det spelar ingen roll om ägandet sköts genom en stiftelse, en ekonomisk förening eller ett aktiebolag.
Anställda behöver inte heller äga hela bolaget. Internationell forskning visar att det kan räcka med mellan tjugo och trettio procent för att ha betydelse. Finns bolaget på börsen kan det räcka med tio procent.
Finansiell infrastruktur ett måste
Sophie har en önskelista för att visionen ska kunna realiseras. Högst upp står en finansiell infrastruktur. Inga banker lånar ut pengar till kooperativ. Vi har inga kooperativa banker som i Kanada, USA, Storbritannien och Frankrike.
Intresset ökar för personalägda företag. Riksdagsledamöter från KD och MP skriver motioner, LO och socialdemokraternas passiva hållning börjar luckras upp. Här vill Sophie se KFO (Fremia den 1 jan 2021) som en samlande, drivande kraft.
Den kooperativa sektorn bör ta initiativ till en social investeringsfond. Den ska erbjuda lån, riskkapital och kreditgarantier till arbetskooperativ och andra sociala och idéburna företag gärna med stöd från staten via Almi eller Tillväxtverket. Det finns i en rad andra länder.
– Med enbart affärsbanker kan vi inte på ett sunt sätt bygga upp landet. Vi har Mikrofonden och Ekobanken. Men de är små och riktade till sociala företag. För att stora kooperativ ska kunna byggas krävs banker som är villiga att låna ut miljonbelopp, ja till och med miljarder.
Utlåningsförbudet i aktiebolagslagen bör ses över
I andra länder kan anställda köpa ut bolaget från dess gamla ägare genom att använda bolaget som säkerhet för lån, som sedan betalas tillbaka med framtida vinster. Det är inte tillåtet i Sverige. Idag måste de anställda belåna sina villor för att få låna, och då blir det inget förvärv. Det kan gälla både kooperativ och personalstiftelser.
– Jag vill se personalstiftelser som är hel- eller delägare till företag, vilket är vanligt i USA. I många länder är det skattemässigt gynnat både för företaget och dom anställda att äga aktier i företaget.
Personalägande berör lika mycket de stora etablerade börsföretagen
I jakten på talanger är delaktighet och delägarskap ett måste." I grund och botten vill hon se personalägande som en innovativ framtidsmarknad, inom den sociala ekonomin, inom gig- och plattformsekonomin men också som en lösning för alla företag som måste räddas i spåren av coronakrisen.
– Det finns en växande marknad för arbetsintegrerade sociala arbetskooperativ som vänder sig till marginaliserade grupper på arbetsmarknaden. Anställda som jobbar med tillfälliga kontrakt och på olika internetplattformar behöver kunna gå samman, och då är det sunt att både äga och styra.
Nu, med alla företag som kommer behöva statligt stöd och sedan ska börja betala tillbaka sina lån igen, borde det enligt Sophie vara ett gyllene tillfälle för statsmakten att ge aktier eller andelar till de anställda.
– Det finns även regler kring a-kassan som borde ses över, t ex att bara arbetslösa kan få starta eget-bidrag från Trygghetsfonden och Trygghetsrådet. Det borde kunna fås även till utbildning i kooperativt ägande och styrning inför en överlåtelse.
Facket på läktarplats
– Det vi sett runt om oss är ingen evig sanning, och det visar corornakraschen så tydligt. Vi måste ha strukturer för att behålla och utveckla våra inhemska företag. Det behöver inte vara så här. Vi har en uppsjö av regler som försvårar personalägande och där måste vi rensa upp. Personalägande berör lika mycket de stora etablerade börsföretagen. I jakten på talanger är delaktighet och delägarskap ett måste. Få anställda i Sverige äger aktier i det egna företaget; 1,5 procent mot 10 procent i till exempel Frankrike. Istället har vi medbestämmande, representanter för facket sitter med i styrelsen.
Facket har alltsedan löntagarfondstriden, menar Sophie, blivit upplurade på läktarplats. De har inflytande över hur en nedläggning går till, men har själva köpt idén att det är aktieägarna som bestämmer. De har valt att inte vara med och utforma företagets strategi, en strategi som flera år i förväg kan se till att företaget inte läggs ned. De har heller inte varit vakna gällande internetplattformar för tjänster. Hur undviker vi timlöner på 39 kr för dem som arbetar med matleveranser?
– Här finns en jättemarknad där personalägda företag kan förhindra ett prekariat, timanställda som, för att använda en historisk analogi, står i hamnen och väntar på timjobb. Delägarskap ger makt, inflytande och stabilitet. De bolagen blir hållbara och överlever kriser bättre. Innovationstakten är hög, pensionerna lika höga, trivseln god.
Så, vad väntar vi på?