Hela tolv procent av Sveriges befolkning i åldern 16–64, 752 000 personer, har någon form av funktionsnedsättning. Bland dem som har funktionsvariationer är det betydligt färre som har jobb än bland befolkningen i övrigt.

Stödinsatserna behöver ses över

Att de senaste årens starka arbetsmarknad inte alls har gynnat personer med funktionssnedsättning  är ett tydligt kvitto på att de arbetsmarknadspolitiska stöden inte fungerar, säger Elisabeth och fortsätter:

– Det som bör göras är att se över stödinsatserna med tonvikt på att funktionshindren är så olika. Fungerande arbetshjälpmedel, tillfälligt eller rentav livslångt personligt stöd och stöd till själva arbetsplatsen för att få en hållbar arbetssituation, stöden kan och ska se olika ut. Det handlar om hälsa.

För att uppnå det måste vård, skolgång och arbete fungera. Och det fungerar inte bra för många av de 400 000 medlemmar i 41 medlemsorganisationer som ingår i förbundet. Elisabeth beskriver sig som ”mild men envis”. Det sistnämnda karaktärsdraget är en tillgång när medlemmarnas intressen ska bevakas.

Föräldrar istället för samhälle

– Det är jättebra att Arbetsförmedlingen ser på andra arbetssätt. Men hur kommer det att se ut med privata aktörer? Vilken sektor blir lönsam för dessa? Hur ska lönebidragen se ut och hur skapar vi meningsfulla arbeten? Hon ägnar mycken tid åt socialförsäkringssystemet. När många med funktionsnedsättningar står utan vare sig arbete eller försörjningsstöd tvingas föräldrar eller andra närstående rycka in.

– De tar över samhällets uppgift. Dör de så ska du göra dig av med arvet innan du kan få stöd. Du får inte äga något, får aldrig sätta guldkant på tillvaron, existensminimum är din lott. Du är fångad i fattigdom. Att kunna hantera Försäkringskassan är som svårast för de svagaste, slår Elisabeth fast.

Hur ska jag få en bra relation med vårdgivare och accepteras på Försäkringskassan om jag inte har social förmåga? Hur ska jag formulera ett tillräckligt starkt intyg om mitt behov? Ska jag överklaga krävs nya intyg, nya formuleringar. Och sedan tar det upp till två år att få ett beslut från Förvaltningsrätten.

Omistliga erfarenheter

Elisabeth har ingen bakgrund som politiker eller föreningsmänniska och erkänner att hon kan ha svårt för mötesliturgin. Men det uppvägs av personliga erfarenheter, dels som arbetsterapeut och dels som mor till Cecilia, 38 år. Dottern har ett sällsynt missbildningssyndrom och kämpar för att få en plats i ett allt mer rätlinjigt Sverige.

Lönebidrag är hennes enda samhällsstöd. Cecilia behöver mer och då inte det hon kallar ”avlönade låtsaskompisar”. Eller vara i en grupp som får måla om stolar som sedan målas om av nästa grupp. Riksförbundet Sällsynta diagnoser startades av Elisabeth och andra föräldrar i liknande situation. Det är nu ett av förbunden med Funktionsrätt Sverige som paraply.

– Hos oss ryms allt från Reumatikerförbundet, som är störst, till Stamningsförbundet, som är minst. Våra förbund lever till stor del på offentligt stöd. På senare år har förbunden med fokus på neuropsykiatriska funktionshinder vuxit, vilket är skönt. För 50 år sedan klassades ju många bara som besvärliga.

Urholkade intentioner

Samhällsklimatet är en källa till oro för Elisabeth. LSS, Lagen om särskilt stöd, är en fortsatt het fråga där kostnaderna för assistans ifrågasätts och budgetar för LSS krymper.

– Intentionerna med lagen urholkas. Tacka sjutton för att kostnadsutvecklingen har skenat iväg. Men institutionerna som fanns förut var inte gratis de heller, säger Elisabeth.

Fusket, som det pratas mycket om, är försvinnande litet. Det fuskas mer med VAB. Elisabeth är lobbyist; beslutsfattare inom stat, kommuner och landsting ska påverkas genom utbildningar och nätverkande på nationell, regional och lokal nivå. För att använda en tydlig bild: Funktionsrätt Sverige ska påtala att trottoarkanterna inte ska vara för höga.

Ett värdefullt stöd i opinionsbildningen 

Genom Fremia, där Elisabeth sitter i styrelsen, har hon lärt sig massor. 

– Vi får ett värdefullt stöd i opinionsbildningen. Vi behöver vara fler samlade röster där man inte alltid pratar i egen sak.

Sin egen hälsa vårdar Elisabeth genom att ägna tid åt skog och familj. Hon har tre barn, fyra barnbarn och bor invid skogen i utkanten av Nyköping. Där blir det långa promenader med Lewi, en flatcoated retriever, som hon har delad vårdnad om.

Tiken har ingen anknytning till sin namne Lewi Petrus, påpekar Elisabeth med ett leende, innan hon hastar iväg till ännu en visit hos våra folkvalda i Riksdagshuset, för att påverka och styra skutan Sverige åt rätt håll.