Det är svårt att se ljust på framtiden när facken inom industrin skriver på DN-debatt om det kommande lönemärket, och i praktiken fyrar av startskottet för avtalsrörelsen 2025. Daniel Lind, som undertecknar debatten, är forskningsledare för Produktivitetskommissionen, som facken inom industrin står bakom. I debattartikeln argumenterar Lind för att den rekordhöga lönsamheten i näringslivet inte har kommit löntagarna till del, och att företagens prissättningsmakt har visat sig vara större än vad vi hade kunnat föreställa oss.

Om inte detta vägs in, det vill säga leder till ett större löneutrymme kommande avtalsår, kan det ”destabilisera en väl fungerande lönebildning”, menar Daniel Lind. Han glömmer då att arbetsmarknaden är större än den sektor han själv företräder.

Delar av den svenska industrin har måhända gjort stora vinster (om än med betydligt ökade kostnader som baksida), samtidigt som reallönerna har gått ned de senaste åren. Att det kan upplevas som orimligt och orättvist bland fackförbundens medlemmar förstår jag mycket väl. Men att ta upp den pågående konflikten inom offentlig sektor eller understryka sin roll som bärare av lönemärket i sammanhanget, är direkt tondövt.

Märket ett ouppnåeligt golv för många

Vilken prissättningsmakt har Sveriges regioner? Vilka rekordvinster finns inom idéburen omsorg och annan välfärd? Hur är civilsamhällets drastiskt minskade inkomster relaterade till industrifackens bild av en väl fungerande lönebildning? Det lönemärke som facken inom industrin vill sätta är ett ouppnåeligt golv för många av våra medlemmar som verkar inom välfärden, personlig assistans, arbetsintegration och civilsamhället.

Daniel Lind gör en poäng av att det är viktigt att dra rätt lärdomar av en utmanande tid – som han menar att vi nu är på väg ut ur. Våra medlemmar skulle absolut skriva under på att tiderna är utmanande, men inte att vi är på väg ur dem. De vittnar snarare om att det är nu framåt som de kommer att behöva betala notan för rekordhöga inflationssiffror och ett historiskt högt lönemärke efter förra avtalsrörelsen.

Se till att märket kan bäras av alla

Många verksamheter inom civilsamhället och den idéburna sektorn tvingas dra ner på kompetensutveckling, säga upp personal eller använda det egna kapitalet för att klara kostnadsökningarna. I värsta fall tvingas de helt stänga ned. Då försvinner inte bara en arbetsplats, utan även en verksamhet som ofta är helt avgörande för utsatta grupper i samhället, som hemlösa, långtidsarbetslösa eller ungdomar på glid.

Om facken inom industrin vill sätta lönemärket för hela arbetsmarknaden måste de också se till att det kan bäras av hela arbetsmarknaden. Det kan göras på två sätt. Sätt tryck på riksdag och regering att ta hänsyn till lönemärket när anslag och ersättningar beräknas. Eller sätt ett märke som är realistiskt, även utanför den egna sektorn. I annat fall är det dags att abdikera som normerande part.