Föreningslivet och civilsamhället har en unikt stark position i Sverige. Hela 75 procent av svenskarna är medlemmar i minst en förening. Jag själv är inget undantag. Under min uppväxt i Karlskoga var jag och de flesta omkring mig på olika sätt involverade i idrottsföreningar, studieförbund, trossamfund och intresseföreningar. Som trettonåring valdes jag till sekreterare i den nystartade rollspelsföreningen Millenium. Sedan dess har mitt engagemang fortsatt i elevråd, regementsråd och filmklubb på universitetet, lokalfackliga uppdrag, brf-styrelser och arbete som ombudsman i fackföreningar.

När jag växte upp var ”civilsamhället” ännu inte ett begrepp som användes för att beskriva idéburna, ideella och värderingsstyrda verksamheter. Men min erfarenhet från olika delar av det civila samhället eller tredje sektorn har helt klart haft stor inverkan på mitt stora intresse för samhällsfrågor, mitt engagemang och mina karriärval – från facklig ombudsman till min nuvarande tjänst som vice vd på Fremia. Jag är övertygad om att många av er känner igen er. Kanske handlar det om ett grundengagemang som sedan tas till vara och fostras i en öppen och tillåtande miljö.

Engagerade människor löser utmaningar

Under mina tio år med olika roller på arbetsgivarorganisationer för civilsamhället har jag mött otroligt många människor med starkt engagemang. Det är ni som är kärnan i civilsamhället och som håller det friskt och levande. Min roll är att ge er bästa tänkbara stöd och service i en alltmer komplex samhällsutveckling. Fremias ingång är att det stödet behövs för att ni ska kunna ägna er åt er viktiga verksamhet, lösa fler samhällsutmaningar och få mer inflytande.

Min upplevelse är att debatten om professionaliseringen av civilsamhället har förändrats, från ett ganska ensidigt negativt perspektiv på all professionalisering, till att bli mer nyanserad. En viktig aspekt är sannolikt att vi numera börjar enas om att ”professionalisering” inte handlar om att efterapa näringslivet. Civilsamhället måste behålla sin särart, kärnan av frivillighet och idealitet – den demokratiska organiseringen. Men visst kan vi ta lärdom av näringslivet, inte minst när det gäller organiseringen av påverkansarbetet kring våra egna villkor. För det finns en hel del att göra, när:

• Politikernas och beslutsfattarnas kunskap och förståelse för föreningslivet har minskat. Tidigare var det vanligt att svenska politiker hade gjort en vända i en eller flera föreningar. I dag är det inte så, på samma sätt. Därmed kan det bli svårare att få gehör för beslut som främjar civilsamhällets utveckling.
• Det från visst politiskt håll förs en diskussion om att reducera stödet till folkbildningen, samtidigt som en ny rapport från Folkbildningsrådet visar klart och tydligt hur viktig folkbildningen är för att uppmuntra och initiera samhällsengagemang. Folkbildningen är i själva verket en förutsättning för föreningslivets starka ställning i Sverige.
• Nya siffror från SCB visar att antalet organisationer, framför allt ideella föreningar, minskade i Sverige under 2019. En nedgång som alltså skedde innan coronapandemin.
• Civilsamhället drabbades, som så många andra sektorer, hårt av pandemin. En rapport från MUCF visar bland annat att många föreningar har haft svårt att över huvud taget bedriva verksamhet, och att även påverkansarbetet och finansieringen har påverkats negativt. Samtidigt pekar rapporten på att föreningarna står starka inför framtiden. Kanske har fler upptäckt hur viktig civilsamhällets verksamhet är, inte minst under och efter en kris. Det påpekade ju också Coronakommissionen tydligt i sitt andra delbetänkande. ”Civilsamhället är en utomordentlig viktig resurs, den måste tas till vara och stödjas”, sa Mats Melin, Coronakommissionens ordförande, när rapporten presenterades.

Samverkan nyckeln för ett starkt civilsamhälle

En del orosmoln, alltså. Därför måste alla vi som är övertygade om hur viktigt civilsamhället är för tilliten och demokratin fortsätta att kämpa varje dag. Det är än viktigare när vi beaktar de samhällsutmaningar vi står inför inom exempelvis vård, skola, omsorg, arbetsmarknad, integration, hållbarhet och kriminalitet. Alla områden där civilsamhället har en avgörande roll, tillsammans med övriga sektorer.

Samtidigt finns en hel del tecken på att civilsamhället står sig fortsatt starkt. Att Fremia, och stora delar av det svenska civilsamhället, gick samman inom Nystaprojektet är ett lysande exempel. Att vi går ihop, samarbetar mer och visar att vi kan enas bakom budskap är en otrolig styrka och något som kommer att vara avgörande för vårt inflytande framöver.

Ett annat tecken på civilsamhällets ökade professionalisering – i positiv bemärkelse – och utvecklade kontaktytor, både internt mellan organisationer och med politiken, är det toppmöte för civilsamhället som hölls i Köpenhamn nyligen. Där pratade bland annat Bertel Haarder, president för Nordiska rådet, om hur föreningslivet knyter an till tillit och demokrati. Samtidigt hölls det första mötet inom det nordiska nätverket för civilsamhället som Global Utmaning samordnar, och där ett 40-tal organisationer från hela Norden ingår.

Högt förtroende för civilsamhället

Sammanfattningsvis är jag hoppfull, till föreningslivets och civilsamhällets fortsatta utveckling i Sverige och Norden. Min känsla är att vi har ett högt förtroende bland medborgarna och stora delar av offentligheten. Eller som Elsie Gisslegård, Sveriges medborgarrepresentant till konferensen om Europas framtid, skrev nyligen i Altinget apropå det svenska engagemanget: ”landet där föreningslivet är närmast en statsreligion”. Den positionen förpliktigar, men ger oss också mandat att visa framfötterna än mer i debatten och i vårt påverkansarbete. Med rätt sorts professionalisering, mer samarbete och rätt förutsättningar från politiken kan vi göra det svenska civilsamhället – och demokratin – ännu starkare.