Som på beställning presenterade Pensionsmyndigheten en ny rapport i sin vägvalsserie, Åtgärder för mer jämställda och jämlika pensioner , med tillhörande frukostseminarium den 1 februari. Perfekt! Bara att koppla upp sig och översköljas av en massa intressanta aspekter på kärlek och pension.

Så satt jag där i gryningen framför min datorskärm. Men det blev inte som jag tänkt mig. Jag blev mest irriterad. De åtgärder som Pensionsmyndigheten tyckte var intressantast att utreda vidare var efterlevandeskydd för inkomstpension, möjligheten att dela inkomstpensionsrätt, låta sambor med barn överföra premiepensionsrätt och att se över avgiften vid överföring av premiepensionsrätt.

Min plan var ju att balansera det där jolmigt kommersiella hitte pået alla hjärtans dag med lite välbehövlig pensionssälta. Och så brakar Pensionsmyndigheten in som den värsta kärnfamiljskramaren med fyra åtgärder för mer jämställda pensioner som alla bygger på att individer som lever i tvåsamhet genom individuella beslut ska ta ansvar för att motverka strukturell brist på jämställdhet. Den i parförhållandet med högre lön (statistiskt sett en man) ska gå med på att överlåta en del av sin pension till den i parförhållandet med lägre lön (statistiskt sett en kvinna).

Det gick alltså inte alls som jag tänkt. Det blev jolmig alla hjärtans dag plus fadd kärnfamiljsnormativitet, kryddad med patriarkal välvilja. Ibland får man bara inse att ens planerade komposition havererat. Man får kasta bort det där misslyckade matlagningsförsöket och beställa en pizza.

För vad är egentligen vitsen med ett välfärdssamhälles socialförsäkringar? Jag brukar hävda att den verkliga vitsen med välfärdssamhället är att det låter oss vara ekonomiskt oberoende av våra nära: Föräldrar behöver inte till varje pris upprätthålla relationer med sina barn, eftersom det finns någon annan som betalar för deras uppehälle när de inte kan arbeta längre. Barn behöver inte krusa sina föräldrar för att få studera vidare, och kan till och med bryta med sina föräldrar utan att behöva befara att föräldrarna därmed svälter ihjäl.

I grunden är det här något fantastiskt med individen som samhällets minsta ekonomiska enhet. Välfärdssamhället låter oss välja själva i vilka konstellationer vi vill leva våra liv, om vi vill leva med en partner, om vi vill leva ensamma eller om vi vill leva i nära relationer med flera andra personer. Om vi vill ha barn eller inte (åtminstone kan vi välja inte). Vår ekonomiska överlevnad beror inte på dessa val, som den gjorde när samhället var uppbyggt med familjen som minsta ekonomiska enhet. Det var ju det här jag ville skriva om. Att alla hjärtans dag borde handla om att alla i så stor utsträckning som möjligt ska få välja själva hur de vill leva sina liv. Inte tvingas in i någon förlegad tvåsamhetsnorm, dessutom ofta med heterosexuella förtecken. Men där fick jag ingen hjälp av Pensionsmyndigheten.

Så glad alla hjärtans dag, då. Oavsett vem eller vilka ni älskar! Och må framtidens pensionssystem stå er bi i era val!