Hur en löneväxlingslektion havererade

I mitt tidigare jobb som pensionskonsult hade jag många roliga uppdrag. Ett av de allra roligaste var att vara lärare för ett antal klasser blivande löne- och pensionsspecialister på en yrkeshögskola. Det var väldigt stimulerande att tillsammans titta på pensioner från ett väldigt övergripande perspektiv till relativt komplicerade detaljer i systemens uppbyggnad.

En lektion skulle handla om löneväxling till pension. Jag tänkte bara helt i förbifarten etablera grunden att den stora vitsen med löneväxling ju är den skattevinst till följd av de olika marginalskatter som vissa människor förväntas ha som löntagare respektive som pensionärer. Förenklat uttryckt: Om du tjänar över brytpunkten för statlig skatt, kan du avstå en tusenlapp av din lön och bara få din disponibla inkomst efter skatt sänkt med cirka 500 kr: Marginalskatten för den som betalar statlig skatt är runt 50 procent, vilket innebär att den sista tusenlappen får man behålla ungefär hälften av, eftersom hälften blir skatt.

Som pensionär förväntas man ha lägre inkomst, och hamnar då kanske under brytpunkten för statlig skatt. Marginalskatten blir då i stället runt 30 procent, och den där lönetusenlappen du avstod från under arbetslivet, kan du nu plocka ut och få behålla hela 700 kr av. Starkt förenklat, men ändå: En form av skatteplanering som juridiskt inte befinner sig i någon gråzon.

Enkelt tänkte jag. De studerande hade vid det laget läst en rad lönekurser, och var väl förtrogna med lönehanteringens blindskär. De visste saker om lön och skatt som jag inte hade en susning om. Ändå var det precis på marginalskatten som lektionen havererade. Och inte ens på det där entydiga sättet som alla vi med lärarbakgrund har erfarenhet av, när det är tydligt att ingen fattar någonting, och man bara får börja om. Nej, halva klassen tyckte, trots mina utvecklade exempel och förklaringar, att hela konceptet marginalskatt var obegripligt, rentav suspekt och skumt, som om jag kommit dragande med någon beskattningsrättens kvantfysik. Den andra halvan av klassen tyckte att det var väl ett jävla tjat om någon enkelt och självklart, och kunde jag vara så god och gå vidare nu.

Det här tänkte jag på sedan jag läst Alectas och PRIs utmärkta rapport om löneväxling som publicerades i förra veckan. Av 300 tillfrågade arbetsgivare i rapportens undersökning, uppgav 84 procent att de har anställda som löneväxlar. Samtidigt är det en betydande andel, motsvarande ungefär halva klassen, som inte verkar förstå vad löneväxling innebär och hur den fungerar, att döma av till exempel svaren på frågan om vilken pensionsmedförande lön man rapporterar till Collectum.

Jag tycker att man aldrig ska köpa en sparprodukt som man inte förstår. Oavsett vad den trevliga personen på banken säger på det inbokade mötet. Om konsekvensen av det tänkandet är att man bara kan ha en bankbok, så ska man bara ha en bankbok. Och samma sak gäller för arbetsgivare: Man ska aldrig erbjuda förmåner som man inte förstår hur de fungerar. Oavsett vad ens försäkringsrådgivare säger.

Själv tycker jag att jag förstår ganska väl hur löneväxling fungerar, även om det alltså visat sig oklart huruvida jag förmår förmedla den insikten till andra. Men jag är ändå inte intresserad av någon löneväxling för egen del. Och den som är intresserad kan hitta flera goda skäl till mitt ointresse i Alectas och PRIs rapport. Den är nämligen inte bara pedagogisk, utan även något så ovanligt som en grundlig beskrivning av löneväxling från en avsändare som aldrig någonsin själv tänker sälja en enda löneväxlingsprodukt.