Valjeviken ─ med tre ben i den idéburna välfärden

Intervju med Daniel Unnerbäck, stiftelsechef på Valjeviken

Valjeviken är en idéburen verksamhet på tre ben ─ folkhögskola, rehabverksamhet och vårdcentral under ett och samma tak. Stiftelsechef Daniel Unnerbäck berättar om de utmaningar som de brottas med och hotet som folkhögskolan står inför idag. Här kommer betydelsen av en stark arbetsgivareförening in.

− Valjeviken är en helt unik verksamhet. Många säger det, men vi är nog de enda i världen med den kombinationen, säger Daniel Unnerbäck.

Rehabverksamheten, den äldsta av de tre grenarna, startade 1988 och blev redan samma år medlemmar i arbetsgivareföreningen KFO, idag Fremia. I början kom patienter mest hit på sommaren för rekreation och för att ta del av fritidsaktiviteter och få behandling av fysioterapeuter. Idag har Valjeviken avtal med Region Skåne och Region Västra Götaland som skickar patienter med neurologiska bekymmer för några veckors inneliggande slutenvårdsrehabilitering och dagrehab.

På folkhögskolan, som startade 1997, har cirka hälften av de 145 deltagarna någon form av funktionsnedsättning, alltifrån ryggmärgsbråck till förvärvad hjärnskada, NPF-diagnoser och liknande. 50 av de elever som har störst behov bor på skolan vilket innebär att hela verksamheten inklusive alla rum är anpassade.

− Det är en liten folkhögskola, men i och med att vi har många med funktionsnedsättning varav flera med dygnet runt-assistans, är vi en av två folkhögskolor i Sverige som får mest stöd av Specialpedagogiska skolmyndigheten.

En mötesplats för alla

När kursdeltagarna kommer får de en individuell studieplan och rehabplan, för att de ska kunna utvecklas och växa i sin funktionsnedsättning. Kompetensutveckling för att kunna delta aktivt i samhället ─ men också träning och metoder som gör det lättare att leva med en diagnos.

De erbjuder allt ifrån allmänna kurser inom till exempel musik och hälsa till yrkesutbildningar till undersköterska, elevassistent med mera, för personer både med och utan funktionsnedsättning.

Och det är just det som är tanken med folkhögskolan.

− Vi ska vara en anläggning för alla. Det är en stor del av våra värderingar, här möts alla olika personligheter.

Han exemplifierar: om du går i en klass med personer både med och utan funktionsnedsättning kommer värderingarna om mångfald att forma dig när du sen kommer ut i samhället och kanske hamnar på en ledande befattning, blir riksdagsledamot eller liknande.

− Sitter du i en byggnadsnämnd då kommer du att fundera på det här huset som ska byggas, ”vänta nu hur är anpassningen här”?

Slumpen förde honom till Valjeviken

Daniel har arbetat på Valjeviken i två år och tycker att det är en fantastisk arbetsplats. Men att han hamnade här berodde mest på slumpen. När Daniel var färdigutbildad personalvetare fick han först jobb på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Där blev han kvar i 13 år och hade nog varit det än om inte en rekryterare ringt och tipsat om jobbet på Valjeviken. Först sa han nej.

− Men så tänkte jag att det är för mycket som stämmer in på mig. Jag är från Sölvesborg och har alltid sagt att jag ska komma hem. Sen är det ju Neuro’s länsförbund som är stiftare och jag har själv en neurologisk sjukdom. Att arbeta med den här målgruppen i en sådan här miljö var också väldigt lockande.

Fritiden går främst åt till fotboll och familjen. Han har spelat under större delen av sitt liv tills han fick MS och inte kunde spela längre. I stället har han gått över till att bli fotbollstränare och ägnar mycket tid till att träna sina barn.

En stark röst för idéburna verksamheter

Daniel ser bara fördelar med medlemskapet i Fremia.

− Jag har alltid tyckt att KFO (idag Fremia) är en stark kraft som syns i offentligheten. Det är viktigt att vi har en stark röst inom idéburna verksamheter.

Kollektivavtal är en självklarhet för Daniel. Men det kan också vara en konkurrensfördel:

− Det styr ju allt egentligen. Det förenklar också samarbeten med offentliga aktörer. När vi söker avtal och liknande är kollektivavtalet en förutsättning, du får inte ett samarbete med en offentlig aktör om du inte sköter dina arbetsförhållanden.

De tre benen bygger Valjeviken

Valjehälsan, vårdcentralen, startades första gången 2004 när det fria vårdvalet kom. Sedan lades den ner när reformen togs bort för att återuppstå 2012 när reformen återinfördes. Då hade de 500 inskrivna patienter. Nu har Valjehälsan inklusive filialen Mjällbyhälsan cirka 8 000 listade.

− De senaste åren har vi ökat med 600-700 listade patienter per år. Så något gör vi rätt tänker jag.

Valjehälsan hade kanske kunnat stå på egna ben menar han, men då hade de förmodligen inte haft samma tillgång till fysioterapeuter, arbetsterapeuter och kuratorer som de har idag, mycket tack vare rehabanläggningen.

− De här tre benen bygger Valjeviken. Till kursdeltagarna hade vi inte kunnat ge den individuella rehabplan och vård som de behöver om vi inte hade haft Rehab och Valjehälsan. Om det inte vore för rehabanläggningen hade vi inte heller kunnat ha en simhall.

Simhallen, som även är öppen för kursdeltagarna och allmänheten under normala omständigheter, är även en förutsättning för att få avtal med regionerna för rehabverksamheten.

Idéburna verksamheter glöms bort under kriser

Att de tre benen är beroende av varandra fick de ett smärtsamt exempel på förra året, då de tvingades lägga ner Humlegården i Sigtuna, en renodlad rehabverksamhet inriktad på både reumatologi och neurologi.

− Det var en helt fantastisk verksamhet som hade avtal med Region Stockholm. Sen kom ju corona – helt plötsligt stoppar regionen och säger att de inte kan skicka patienter längre. När vi frågade ”hur ersätter ni oss i det idéburna?” svarade de ”ni får ingenting för utebliven produktion”.

Han fortsätter:

− Det här visar hur bräckligt det är att vara en idéburen verksamhet, inom i det här fallet rehabilitering som är så enormt viktigt och ger livskvalitet för många personer. När det kommer en kris garanterar inte det offentliga oss någonting. Ibland går det inte att bara leva på en idé.

Samma sak hade kunnat hända med Valjeviken om det inte hade varit för de andra två benen.

− Men det är ju så finurligt att när det ena benet krackelerar, så står de andra två och hjälper till. Vårdcentralen har ju gått på högvarv hela förra året och även fortfarande. Och Folkbildningsrådet har gått in och sagt att de garanterar oss våra deltagarveckor. Benen hjälper till att hålla skutan flytande tills pandemin är över. Hade vi bara haft rehabanläggning här hade det varit kört för oss också.

Valjeviken fick dessutom stöttning av Region Skåne som gick med på att täcka 70 procent av kostnaderna för föregående år, och även Region Västra Götaland var med och stöttade. Tack vare detta klarade de sig, något som varit svårt annars då stiftaren Neuro’s länsförbund inte har något starkt aktiekapital att sätta in under en kris.

Mer digital vård post-corona

När pandemin kom införde Valjeviken snabbt besöksförbud, samt gick över från buffé till uppläggning av mat i matsalen. Tack vare vårdcentralens resurser ─ och en driven medicinskt ansvarig ─ har de kunnat ha en effektiv smittspårning och stor testningskapacitet, vilket kanske är anledningen till att de klarat sig ifrån en större smittspridning.

Som en följd av pandemin har de börjat jobba mer med digital vård, både på vårdcentralen och på rehabanläggningen. Daniel tycker att det digitala är ett väldigt bra komplement; inskrivningssamtalet kan ske digitalt, och redan innan patienterna kommer kan de göra en plan för deras behandling. Den fysiska träningen sker på plats, men uppföljningen kan göras digitalt när de kommit hem.

− Där är framtiden. Men för folkhögskolan är mötet det viktiga. Den är inte digital och ska inte heller vara digital. Det kan vara ett komplement i vissa perioder men för folkhögskolan är det fysiska mötet och samtalet som grund så enormt viktigt.

Utmaning få regionerna att förstå idéburna verksamheter

Daniel trivs med entreprenörskapet.

− Vårdsektorn är en väldigt intressant sektor ─ jag tänker på den digitala vården, vaccineringen och nära vård-konceptet som finns, och rehabsidan som är i ständig förändring också. Det är oerhört intressant, och där finns jättemånga möjligheter.

Den stora utmaningen enligt Daniel är att få regionerna att förstå att de inte är ett privat alternativ, och att idéburna verksamheter kan tillgodose behov som inte det privata kan.

IOP, som står för idéburet offentligt partnerskap, är en form av samverkan mellan offentlig och idéburen verksamhet där det inte finns samma krav på upphandling. I stället kan andra samarbetsavtal ingås. Men Daniels erfarenhet är att okunnigheten om IOP bland politiker och tjänstemän är stor. På många håll i landet lever föreställningen kvar att det alltid måste ske en offentlig upphandling. I Skåne och Västra Götaland finns många IOP, men inte i Blekinge där Valjeviken ligger.

− I deras värld finns bara offentliga eller privatägda vårdcentraler. Det klart vi är privatägd, men vi är idéburna, där pengarna går in i verksamheten igen. Det är ingen annan som plockar ut pengar. Att förklara det så att folk förstår, det är inte enkelt. Jag tycker ofta det är en kamp som man får driva.

Hotet mot folkhögskolan

− Det är också en utmaning för folkhögskolans del om vi kommer få ett högerkonservativt block efter nästa val. Det innebär att det finns en stark majoritet för att se över folkhögskolans verksamhet.

− Det är ett reellt hot vi har att brottas med. Vi måste kontakta riksdagsledamöter och hela tiden ligga steget före. Om de drar ner på folkhögskolan, vad händer då? Jag tänker på hela folkbildningen men också på vår verksamhet och vår målgrupp.

Daniel berättar att andelen personer med funktionsnedsättningar, särskilt de med störst behov av stöd, under en tid minskat på folkhögskolor.

− Om man drar in de här pengarna så drar man in på den här målgruppen också, vilket blir en ökad kostnad för samhället. Folkhögskolan är ett oerhört kostnadseffektivt alternativ till denna målgrupp, det är ingen annan som kan göra det till de pengarna.

Själv vill han helst inte jobba med politik då han anser det vara konfrontativt.

− Men vi måste förhålla oss till det, särskilt nu när det inte längre finns en bred överenskommelse om vad folkhögskolan ska vara.

Vad får han då sitt engagemang ifrån?

− Jag drivs av några saker: folkbildning, fortbildning, familjen, de tre f:en plus det idéburna. Och fotboll…

− Det är enormt häftigt att arbeta i en verksamhet där vinsten inte är det främsta syftet. Det är ett sekundärt mål, för att kunna göra den verksamhet vi vill göra. Här arbetar vi för det gemensamma målet och det är ingen annan som skor sig på verksamheten.

Publicerad
för 19 dagar sen
Uppdaterad
för 18 dagar sen