Den svenska modellen är fundamentet för arbetsmarknaden i Sverige, och för Fremias verksamhet. De flesta är överens om att modellen har tjänat oss väl och spelat en avgörande roll för Sveriges välstånd och internationella konkurrenskraft. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att den svenska modellen är ett uttryck för bland det vackraste vi har i Sverige.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen, där parterna självständigt förhandlar fram stora delar av regelverken på arbetsmarknaden, har varit otroligt framgångsrik. Egentligen är det inget konstigt, arbetsgivare och arbetstagare har ju i grunden ett gemensamt intresse: att det går bra för Sverige och för den egna organisationen. Det finns ingen motsättning mellan konkurrenskraftiga organisationer och anständiga arbetsvillkor – tvärtom. Att hitta den bästa balansen mellan arbetsgivarnas, arbetstagarnas och samhällets behov – det är den svenska modellens grundläggande uppgift.
En sådan balansakt är att åstadkomma reallöneökningar och samtidigt stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Här har det så kallade Industriavtalet – som fyllde 25 år i fredags – haft en mycket viktig funktion. Det kom till i en tid när lönerna och inflationen skenade. Efter tecknandet, som har legat till norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden, har i stället reallönerna generellt sett ökat. Vi har också haft betydligt färre arbetsmarknadskonflikter än tidigare. Den typen av samsyn, med positiva effekter för samhället, arbetsgivare och arbetstagare, är den svenska modellens signum.
Ett tecken på att den svenska modellen har varit framgångsrik är att det finns ett stort internationellt intresse för hur vi har organiserat arbetsmarknaden i Sverige. Kanske till och med en viss avundsjuka. Trots framgångarna har den svenska modellen dödförklarats många gånger under dess 84-åriga existens. Inte minst under förhandlingsrundorna för den nya arbetsrättsliga ordning som nu växer fram. Men den har alltid överlevt debattörernas dystopier.
Inte desto mindre behöver modellen utvecklas för att möta samhällets utmaningar. Arbetsmarknaden anno 2022 är diametralt annorlunda än 1938 när Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Långsiktiga trender som globalisering, digitalisering och framväxten av nya branscher påverkar. Därför behövs också de förändringar som är på gång i omställningspaketet och nya las, som regeringen nyligen la fram en proposition kring.
Den svenska modellen 2.0 har fokus på livslångt lärande och flexibilitet och blir mer anpassad till arbetsförhållandena i olika branscher. Den ger också parterna större inflytande över regelverken, något som både arbetsgivare och fackförbund tycker är bra. Lagstiftning och statlig reglering kan aldrig ha den spännvidd som enskilda avtal kan.
I den nya svenska modellen blir det därför än viktigare för företag och organisationer att teckna kollektivavtal, och för arbetstagare att vara med i ett fackförbund. Ett tag var det allt färre arbetstagare som gick med i ett fackförbund. Även om kollektivavtalen gäller alla på en arbetsplats, också de som inte är med i facket, är medlemskap viktigt för avtalens legitimitet. Sedan några år växer organisationsgraden igen på den fackliga sidan, visar bland annat ProfessorAnders Kjellbergs rapport Den svenska modellen i en föränderlig värld. På arbetsgivarsidan har organisationen alltid varit stabil, om än betydligt lägre i vissa branscher. Starka, oberoende arbetsmarknadsparter och kollektivavtal är ju kärnan i den svenska modellen. Därför är det bra att incitamenten för att organisera sig stärks. Det stärker i sin tur den svenska modellen.
I förra veckan firade vi Kollektivavtalets dag. Det är absolut på sin plats, även om jag ju egentligen tycker att kollektivavtalet och den svenska modellen är värda att fira varje dag. Så viktig – och vacker – är vår svenska arbetsmarknadsmodell; för arbetsgivarna, arbetstagarna och hela samhället.