Altinget Debatt: Civilsamhället är i allra högsta grad civilt

Kerstin Evelius lyfter flera viktiga perspektiv om ansvarsfördelning mellan samhällets sektorer i sin krönika den 26 maj. Vi välkomnar en nyanserad debatt om civilsamhället och relationen till det offentliga, men uppfattar att centrala perspektiv saknas i Evelius beskrivning.

En mer långsiktig bidragsgivning

Civilsamhället är inte någon ny sektor som uppstått eller vuxit osedvanligt mycket under coronakrisen, eller för att det allmänna inte mäktar med sitt uppdrag. För drygt 100 år sedan föregick civilsamhället staten och arbetade för ett samhälle byggt på rättigheter, samtidigt som man lade grunden för den välfärd som vi känner i dag, som barnavårdscentraler, folktandvård och a-kassa.

Kerstin Evelius beskriver hur bidragsgivningen till civilsamhället kan vara både oförutsägbar, kortsiktig och i värsta fall riskerar att bidra till att organisationerna glider från sina egna målsättningar, så kallad ”mission drift”. Det ser också vi exempel på. Men åtgärder för att råda bot på den risken är inte minskade statsbidrag, utan en mer långsiktig bidragsgivning som utgår från hållbarhet och de olika roller som det offentliga respektive civilsamhället har för att utveckla vårt land. På så sätt kan det offentliga främja civilsamhällets innovationskraft och oumbärliga del i samhällsbygget. Bris och Friends – två organisationer som kommit att bli centrala för barn och ungas välfärd – är exempel på resultat av offentliga projektmedel.

Bilden stämmer inte

Civilsamhället är dock inte finansierat enbart med projektbidrag. Exempelvis är den helt dominerande finansieringen bland de i många fall sekelgamla välfärdsaktörerna inom idéburen sektor den ersättning man får efter offentliga upphandlingar.

I idéburen sektor ryms höggradigt professionella arbetsgivare vilka driver sjukhus och bygger hela stadsdelar, och bilden att sektorn skulle vara ett ”skakigt segment i arbetsmarknaden av semiprofessionella utförare utan upphandling eller uppföljning” stämmer inte. Vi har arbetsgivare som i sin tur företräds av stora, professionella arbetsgivarorganisationer som är stabila parter på svensk arbetsmarknad sedan åtskilliga decennier.

Ansvarsfördelningen behöver bevakas

Ansvarsfördelningen mellan offentlig sektor och civilsamhället, som handlar om så mycket mer än enbart finansiering, behöver ständigt bevakas och utvärderas. Det är en av anledningarna till att vi tillsammans med andra civilsamhällesaktörer har tagit initiativ till Nysta – civilsamhällets nystartsgrupp för ett nytt samhällskontrakt, där vi presenterar konkreta politiska förslag för civilsamhällets självständighet samt hur sektorn kan fortsätta att utgöra ett bidrag till ett bättre Sverige. Idéburen organisering har grundläggande betydelse för såväl demokratin och välfärden som för samhällsekonomin och den sociala sammanhållningen.

I högsta grad ”civilt” civilsamhälle

Tillsammans med Forum – idéburna organisationer med social inriktning och Famna – riksorganisationen för idéburen välfärd, samlar vi flera tusen medlemsorganisationer i civilsamhället, och vi verkar för att förbättra de juridiska, ekonomiska och administrativa förutsättningarna för idéburna organisationer. Och det är en sektor att räkna med som vi pratar om: det svenska civilsamhället omfattar fyra miljoner ideellt engagerade, en kvarts miljon organisationer och 180 000 anställda. Utifrån våra perspektiv är det ett i allra högsta grad ”civilt” svenskt civilsamhälle som framträder.

Det skriver jag, Karin Svedberg under tillsammans med Patrik Schröder, ordförande, Forum – idéburna organisationer med social inriktning och Ulrika Stuart Hamilton, generalsekreterare, Famna – riksorganisationen för idéburen välfärd.