Hälsorum är en 30-årsjubilar som med hela handen visar var skåpet skulle kunna stå på många platser på vår jord. Verksamhetschef Jessica Wånggren Amarouche säger att det ligger i tiden att vi börjar fundera på hur vi tillsammans ska kunna bidra till ett mänskligare samhälle. 

− Inte minst corona har fått oss att tänka över hur vi ska leva våra liv. I ett ständigt ego-perspektiv eller som delar av ett tillsammans?

Glesbygd. Åldrande befolkning. Utflyttning. Nedläggningshotad vårdcentral. Offerkofta eller motdrag? Offra till gudarna eller ta saken i egna händer? 

De anställda på vårdcentralen valde för 30 år sedan att ta över sin arbetsplats genom att bilda ett kooperativ. Och för elva år sedan bjöds invånarna in till att bli medlemmar och delägare.

− Intresset för vår verksamhet är stort över hela Sverige, berättar Jessica Wånggren Amarouche. Vi blir ofta tillfrågade om att berätta om hur vi arbetar.

Men först några ord om Offerdal. Orten ligger i Jämtlands län och är en del av Krokoms kommun. Invånarantalet är drygt 2000.

− Det är en bygd med en speciell anda, en bred gemenskap och en kämpaglöd, säger Jessica. Det finns en vilja att driva frågor som är viktiga för bygden.

Många som jobbar här bor på annan ort, som Östersund eller Krokom. Eller tvärtom ─ bor i Offerdal och jobbar på annan ort som i Norge. Jessica är själv en av Östersundspendlarna ─ 4,6 mil i var riktning varje dag.

Hon har en socionomexamen i botten och jobbade i många år som egen företagare inom organisations- och ledarskapsutveckling. Genom att vara underkonsultande beteendevetare och organisationskonsult till Hälsorums företagshälsovård kom hon in i firman och är nu sedan några år tillbaka verksamhetschef för 19 anställda inom såväl företagshälsa som hälsocentral.

800 medlemmar 

Hälsorums historia är att regionen pratade om att lägga ner den hälsocentral som drevs i egen, regional regi. Under detta mörka moln bestämde sig personalen för att ta över och driva den som personalkooperativ.

− Det var tufft ekonomiskt, trots ett starkt engagemang bland personalen och i bygden. Den skattefinansierade delen som vi fick från regionen räckte inte.

Det var då Hälsorum gick ut till invånarna och presenterade förslaget om ett medborgarägt kooperativ. Idag är antalet medlemmar 800 och de kan köpa hur många andelar de vill. Företag kan också köpa andelar. Fler andelar ger inte fler röster ─ men det bidrar till ekonomin.

− Det är ganska unikt i Sverige, säger Jessica blygsamt och tillägger: Att driva en vårdcentral på detta sätt är inte jättevanligt. Det finns ju Fjällhälsan häruppe som är ekonomisk förening. Men kooperativ är de inte.

Hälsorum är utan tvekan en förebild i en region som har det tufft och måste hitta nya lösningar. Hälsorum kämpar fortsatt med den tunga ekonomiska aspekten.

− Utmaningen med vår modell är att vi inte har samma möjlighet som regionen att gå back. Då går det åt skogen. Vi har hela tiden ett skarpare krav på att gå runt. Det finns ingen gräddfil.

Därför beslutade sig Hälsorum för att utveckla och bredda verksamheten. Nu ryms även företagshälsovård i företaget.

− Vi brinner ju för hälsofrågor. Det får vi jobba med i båda våra verksamheter men med lite olika utgångspunkter. I företagshälsan har vi större utrymme att jobba främjande och förebyggande. Där kan vi i dialog med kunden styra och planera insatserna mer för att kunden ska kunna uppnå ett hälsosamt arbetsliv för sina medarbetare.

Hon fortsätter:

− Inom primärvården finns också utrymme och krav på att vi ska jobba förebyggande men där måste vi ju i första hand hantera människor som redan är sjuka.

De äldre är överrepresenterade inom Hälsorums primärvård. Förebyggande arbete där kan vara fallprevention genom träning i grupper där äldre tränar upp sin balans. Det kan också vara tobaksavvänjning och de hett efterfrågade sömn- och stressgrupperna som fått bromsa på grund av corona.

Levererar samhällsnytta

Ett projekt som talar för bygdens och för Hälsorums framtid är Kaxås, en ekoby helt nära Offerdal som nu, i regi av IT-entreprenören Dan Olofsson, lockar barnfamiljer från hela världen till nybyggda, naturnära hus. “Vi flytt int´” hette det på 70-talet. “Vi flytt´ till er” menar 104 nya inflyttare. Och flera etapper återstår i detta initiativ för att bryta centralisering och avfolkning.

Också en lärdom från corona: många kan arbeta var som helst ifrån. Varför då inte göra det nära fjäll, i fräscha nya bostäder med en vårdcentral på orten? Jag blir själv sugen. 

− Får vi 40 människor till listade hos oss så gör det stor skillnad, konstaterar Jessica.

Varför startade de då inte ett vanligt privat företag som ger klirr i kassan ─ där initiativtagarna kan “casha in” som i det kapitalistiska samhället vi lever i? Vad kan Hälsorum göra bättre?

− Det handlar om en värdegrund, en kärna. Jag har ju själv varit företagare och känner skillnaden. Här återinvesterar vi vinsten och ger tillbaka till medborgarna men framförallt är alla lika engagerade på arbetsplatsen. Och det är inte bara en arbetsplats ─ det är samhällsnytta. 

Att arbetet sker för bygden är ett perspektiv som de anställda hela tiden bär med sig.

− Vi pratar mycket om det i vår organisation, om Hälsorums betydelse, varför det är viktigt att vi finns kvar och vad som krävs. Alla har ett personligt och kollektivt engagemang, en drivkraft, som du inte hittar i privat eller offentlig verksamhet. Vi vet att vi bidrar till något större och viktigare än bara oss själva. Vi ger faktiskt mer.

Privatiseringens paradoxer

Det finns en bred oro i landet över var privatiseringarna kommer att föra oss. Jessica känner sig lite kluven eftersom Hälsorums existens baseras på möjligheten till privatiseringarna.

− Vi fyller ett tomrum. Eller ersätter något som fanns men som skulle försvinna. Skulle inte vi finnas så skulle regionen ändå ha utgiften för våra patienter. Våra patienter skulle tvingas åka till Krokom, belasta vården där och då skulle vårdcentralen där behöva bli större.

Men hon ser märkliga paradoxer i hur privatiseringarna implementeras. På Frösön ligger sedan länge en regiondriven hälsocentral. I dagarna öppnas en ny, privat hälsocentral, ett stenkast bort, finansierad av regionen via hälsovalet. Regionen konkurrerar ut sig själv. 

Kan Hälsorum vara en väg till en demokratisk, mer jämlik vård?

− Du ska ha nära till vård och då behöver vården finns på orten. Även om du bor 20 mil från närmsta stad har du samma rätt till vård. Utan oss skulle invånarna här inte ha det. Patientinflytandet här kan till exempel vara att göra sin röst hörd, att påverka våra telefontider om du anser att de är för snålt tilltagna, att påpeka långa väntetider, att driva igenom vattengympa, gymkort och mycket annat.

Jag frågar hur de kooperativa idéerna genomsyrar verksamheten.

− Vi har en platt organisation där delaktighet i personalgruppen är a och o. Det är ganska speciellt att vara chef här där delaktighet och ansvar är så djupt förankrat i verksamheten. Personalen är med, hela tiden, i alla större beslut. Så fort något större ska göras så sker det i dialog, både med styrelsen och med personalen.

En oro för framtiden när det gäller kooperativets överlevnad är bland annat att regionen ska ställa krav inom ramen för Hälsovalet, krav som Hälsorum kanske inte kan leva upp till ─ och därmed inte längre få ha kvar uppdraget. Det kan handla om antalet läkartjänster och läkarnas kompetens. Att viss apparatur som röntgen måste finnas på plats och att därför ombyggnationer måste göras.

Jag undrar om de har svårt att få lån, då det brukar vara svårt för kooperativa företag. Jessica svarar snabbt.

− Vi har inga lån och vi äger vår egen fastighet. Det gör att vi känner oss tryggare. Går det på tok så hamnar vi inte lika djupt.

En måhända gammeldags men tankeväckande ekonomisk filosofi: friheten växer i takt med att lånen minskar.

Kruxet med bemanning

En fråga som ständigt står på dagordningen är bemanning.

− Vi har ett ständigt pågående sökande. Det gäller att hitta doktorer som vill jobba i glesbygd och som har rätt kompetens. Vi vill dessutom anställa. Det blir för dyrt att hyra in. När vårdmomsen infördes 2019 var det ett hårt slag för oss. I ett slag blev det 25 procent dyrare att köpa en doktor.

Jag undrar över digitaliseringen och Jessica säger att hon känner vindarna. Orden för dagen från regionen, ingående i direktiven, är nära vård och tillgänglighet där till exempel hemmonitorering kan bli ett krav. Patienten får en burk hemma som via ettor och nollor ger hälsocentralen tillgång till blodtryck och andra hälsovariabler.

− Det innebär stora och dyra investeringar i teknik och IT för oss. Det är på gott och ont. Vi sparar mycket på att inte behöva träffa så många patienter. Men något försvinner också. Vi vill ju erbjuda något annat, en personlig vård, husdoktorer som du känner dig trygg med. Det blir svårt när vi går mot det digitala ─ en krock mellan värderingar.

Det är i värderingarna som vårt samtal landar. Vad är det då som får Jessica att vilja jobba, som hon gör, med det hon gör?

− Hur kan jag hjälpa till? Den frågan är min drivkraft. Det är min utgångspunkt som chef och ledare för att alla ska kunna göra ett bra jobb. Det är känslan av att vara del av något som är större än mig själv, något som bidrar till samhällsnyttan och gör att livet för andra människor blir enklare.

I motsats till vår tids ego-fixering står Hälsorum för det kollektiva och att göra något vettigt tillsammans.

Text: Christian Wigardt