Magelungen – välfärdsbolag som ägs av de anställda

Det som skiljer Magelungen från de flesta andra företag inom välfärden är att de anställda äger aktierna. ─ Det går att kombinera aktiebolagets fördelar med demokrati och starkt engagemang, säger Mia Hübinette, en av grundarna, nu arbetande styrelseordförande, och Johanna Agri, marknads- och kommunikationschef.

Magelungen är ett aktiebolag som driver idéburen välfärd, med behandling, skola, familjehem och forskning på menyn.  

Bondegatan 35. Stockholms söder. Det står ”Hopp • Förändring” på en liten skylt vid entrén, en entré som skulle kunna vara till ett kontor för en bilverkstad. Det corona-tomma kontoret är emellertid verkstad för något annat: en marginell men dock revolutionär fyrbåk inom behandling av, och skola för, barn och ungdomar med särskilda behov.

När det gäller att ta dessa barns livssituation på allvar gäller det att vara radikal i flera bemärkelser; ständigt pröva nya vägar, gå mot strömmen och inte vika sig för slentrianmässigt status quo. Hur gör man då? Och vilka hinder finns på vägen?

Mia Hübinette och Johanna Agri, sitter i varsin röd fåtölj, och de slår an samma ackord, en tydlig samstämmighet i styrningen av Magelungens behandlingsverksamheter, familjehemsvård, skola, kollo, utbildning och forskning på elva orter i Sverige.

Företagets historia är i korthet följande: i början av 90-talet beslutade den borgerliga majoriteten i landstinget att privata avknoppningar från offentliga verksamheter skulle tillåtas.

− Behandlingshem tillhörde inte kärnverksamheten för Landstinget så 1993 fick vi möjlighet att överta behandlingshemmet i Farsta, ett behandlingshem för ungdomar, i egen regi berättar Mia Hübinette.

− Några år senare startade vi öppenvård och träningslägenheter. Sedan dess har Magelungen vuxit organiskt till en bukett av olika insatser, först som ekonomisk förening, nu som aktiebolag.

Medvetet val av bolagsform

Jag frågar varför de inte driver verksamheten som ett vanligt aktiebolag.

− Vi ser att om verksamheten ägs av de anställda så blir engagemanget större och beslutsvägarna kortare, säger Johanna Agri.

De flesta av de 323 anställda är delägare. Magelungen konkurrerar inte med högre löner för de anställda. Det som lockar är istället medbestämmande och makt över sitt arbete. Lottlösa blir de anställda dock inte. Aktieutdelningen brukar bli 10–30 000 kronor per person och år. Resten av vinsten återinvesteras. Mia:

− Det är ett sätt att värna företaget. Nackdelen är att vi inte kan lägga på hög och spara. Istället investerar vi i att utveckla verksamheten. Naken in, naken ut, alltså…

Idag kostar ett delägarskap 44 000 kr. Det finns ett egenvärde, anser Mia och Johanna, i att inte låta aktieposterna bli för dyra, för då blir det svårt för anställda att köpa in sig.

Magelungens första val av bolagsform var ekonomisk förening, men de sadlade om till aktiebolag.

− Aktiebolagslagen är tydlig och transparent, det är en bättre företagsform än personalkooperativ, säger Mia och fortsätter:

− Man riggar för ett samboförhållande. För vad händer när ägarna i ett kooperativ ska separera och köpa ut varann? Hos oss är det reglerat: du kan inte äga aktier om du inte jobbar här.

Dagens Industri har utsett Magelungen till “mästargasell” ─ ett av Sveriges ledande tillväxtföretag ─ efter att de varit Gasellföretag fem gånger, en något blygsammare utnämning.

Bland kriterierna för Mästargasellen märks minst fördubblad omsättning om man jämför det första och det senaste räkenskapsåret i den fyraåriga undersökningsperioden och organiskt växande, inte genom förvärv eller fusioner.

Lönsam pedagogik

Inte bara företaget är lönsamt. I botten ligger en lönsam pedagogik. Här skulle vi kunna berätta om det salutogena synsättet som ligger till grund för Magelungen, myntat av den israeliske professorn Aaron Antonovsky. Men vi låter istället Mia och Johanna verbalisera synsättets praktiska tillämpning. Vi låter skolan vara exempel.

Skolan ska, anser de, utgå från de sköraste eleverna men också sporra de mer fungerande eleverna. Insatserna för barnen och deras familjer ska vara individuella. Med en sådan skola skulle Magelungen inte behövas. Idag ställs det hellre diagnoser än tas tillvara kompetensen hos de elever som är speciella.  Ett exempel, säger Johanna, är genombrottet för internet.

− Där knäcktes en kod. Data- och spelnördarna kopplades ihop med säljarna. Kreativitet mötte marknad. Hur skulle det kunna se ut på andra områden?

Magelungens existens är ett dåligt betyg för den vanliga skolan. I det organisatoriska mellanrummet, i myndigheternas avgränsning ─ där fyller Magelungen tomrummet. Samhället ger många gånger upp om de svåraste eleverna. De anses inte kunna gå i skola. Mia förtydligar:

− Våra elever klassades tidigare som gravt neurotiska, psykotiska, borderline. Här fanns anorexi, självskadebeteende och fosterhemsbarn. De hade behov av både behandlingsinsatser via socialtjänsten och en fungerande skola. Kort sagt: de hamnade mellan stolarna. Vi gav dem skolan tillbaka, utifrån deras behov.

− Det är cyniskt att inte de också ska få gå i skola, slår hon fast.

− Skolgången är viktig och det handlar inte bara om betyg utan om socialisering, jämlikhet, jämställdhet. Det är fantastiskt att se hur de här ungdomarna, med skräddarsydd undervisning och de rätta insatserna, kan få en meningsfull skoltid.

Ett exempel på hur de arbetar praktiskt är en manualbaserad behandling för barn och unga som sitter hemma och inte kommer iväg till skolan, hemmasittarprogrammet ─ än mer aktuellt under corona.

Skolan är inte till för alla, konstaterar de. 16 ämnen i 9:an är mycket, särskilt för många med neuropsykiatriska funktionshinder. De höga kraven gör att den sociala skolningen tappas bort.

Magelungens pedagogik lönar sig ─ på lång sikt. Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskogs uträkningar visar entydiga svar: om Magelungens elever och vårdtagare inte är i deras famn så slutar notan för samhället på ett betydligt högre belopp.  

Korttidstänkande ett hinder

Men vem öppnar börsen? Kommunernas ekonomi och korttidstänkandet hos politikerna är tuffa hinder för Magelungen och deras initiativ dras ofta i långbänk. Johanna:

− Nytänk premieras inte hos beslutsfattarna, men vi kämpar envist för att visa politikerna att vår modell är bättre ─ och på sikt billigare.

Hon fortsätter:

− Politikerna förstår inte vad en satsning på ungdomar med omfattande behov ger och vad som förloras när de på mållinjen blir av med sin insats. Alla vet att bra, tidiga insatser ger samhällsekonomisk vinst. Ändå är det ingen beslutsfattare som tänker längre än budgetår och mandatperiod.

Magelungen agerar inte som en vanlig, privat skola ─ de plockar inte russinen ur kakan. Ett exempel på svårigheter i att starta en ny verksamhet är, att när ansökan lämnas in för tillstånd att bedriva skolverksamhet kan budgeten, enligt dagens regler, inte bygga på tilläggsbelopp ─ vilka är nödvändiga för de elever med omfattande behov av särskilt stöd som ska gå där. Budgeten måste istället bygga på kostnaden för “vanliga” elever, förklarar Mia.

− En vanlig gymnasieskola är vi inte intresserade av att driva. Det finns redan. Men det krävs stora muskler för att driva skolor för elever som har det svårt.

Magelungen är medvetna om att deras elever är priviligierade på ett plan: deras föräldrar är ofta engagerade. De uppvaktar politiker. De kämpar för sina barn.

Forskning och evidens

Magelungen Akademi bjuder på utbildningar och kostnadsfria föreläsningar. Genom en internet-plattform hoppas Magelungen på att, med corona som påskyndare, få allt fler besökare på nätet och behöver inte som tidigare resa runt i landet.

Ett exempel på Akademins arbete är en utbildning för skolsköterskor i KBT med bäring på “hemmasitteriet”, de som inte kommer iväg till skolan, och barn som bevittnat våld. Utbildning ger trygghet för de som arbetar med eleverna ─ och tryggare barn.

Forskning och evidens ligger Magelungen varmt om hjärtat. Flera rapporter har skrivits där Magelungens insatser utvärderas.

− Det tycks så mycket. Alla, även politiker, har åsikter om skola och behandling. Vi vill ha en stabilare grund för vårt arbete än personligt tyckande.

Johanna och Mia ser gärna att Magelungens arbetssätt replikeras av flera och är förvånade över att inte fler har tagit efter deras organisationsmodell.

− Det är en nackdel att det inte finns fler som oss. Vi börjar känna oss ensamma bland alla riskkapitalister som köper mindre aktörer och kommunala verksamheter.

Magelungen konstaterar inte bara att "så här är det”. De utmanar systemet.

− Vi är rebelliska och ifrågasätter när vi ser att systemet inte gynnar barnen och ungdomarna. Vi triggas av att förändra, avslutar Johanna och Mia.

Text: Christian Wigardt
Foto: Anette Wigardt

Uppdaterad
för 24 dagar sen