Den ersättning som idéburna verksamheter får för sitt arbete täcker inte kostnaderna. Det visar en rapport från Famna, som bör stämma till eftertanke hos landets kommun- och regionpolitiker. Om vården och omsorgen ska utvecklas behövs långsiktigt hållbara förutsättningar för alla verksamheter, oavsett regi.
Många politiska beslutsfattare i kommuner och regioner önskar, precis som vi på Fremia, se mer idéburen verksamhet i sjukvården och omsorgen. I dag står den idéburna sektorn för ungefär tre procent av välfärden. Med tanke på alla de mervärden som värderingsstyrda, idéburna verksamheter kan bidra med – och att allt överskott återinvesteras i verksamheten – är potentialen till att vara med och utveckla välfärden betydligt större än så. Vi håller med Famna om att det är en rimlig målsättning att den idéburna verksamheten borde växa till åtminstone tio procent av välfärden år 2030.
Dåliga marginaler för idéburna
I dagarna har Famna släppt en tillväxtrapport som visar att den sammanlagda omsättningen för deras drygt 100 idéburna medlemsorganisationer ökar med 4,5 procent. Men samtidigt visar rapporten att de ekonomiska marginalerna för investering och utveckling är för små.
Som Famnas generalsekreterare Ulrika Stuart Hamilton konstaterar i en artikel i Altinget så täcker inte den ersättning som de idéburna verksamheterna får för sitt arbete, från regioner och kommuner, de verkliga kostnaderna. Om inte de idéburna aktörerna använde sig av utdelningar, medel från försäljning av fastigheter och annat för att investera i välfärden skulle det ekonomiska resultatet vara negativt.
Långsiktigt hållbara förutsättningar behövs
Famnas rapport bör stämma till eftertanke hos kommuner och regioner. Vi vet att det är vanligt med stark prispress i upphandlingar och för lite fokus på kvalitet och verksamhetsutveckling. Vi vet också att det är vanligt att ersättningarna i till exempel valfrihetssystem i hemtjänsten, eller vårdval i primärvården, inte räknas upp med kostnadsökningarna. Det minskar utrymmet för Fremias idéburna medlemmar, och andra fristående vård- och omsorgsgivare, att bära kostnaderna i kollektivavtal och utveckla villkoren för sina medarbetare. Det är ingen önskvärd situation för våra medlemmar, som inget annat vill än att vara goda arbetsgivare. De ekonomiska förutsättningarna för vården och omsorgen i sin helhet påverkar kompetensförsörjningen på sikt.
Låt mig därför avsluta med en önskan till landets kommun- och regionpolitiker inför det nya året, som dessutom råkar vara ett valår: Om sjukvården och omsorgen ska utvecklas behövs långsiktigt hållbara förutsättningar för alla verksamheter, oavsett regi.