Krismottagning med låga trösklar – enbart för män

”Utan Stickan hade jag gått under.” Det säger Ayman, en av de män som kommit till krismottagningen Stickan i Gävle. Han sökte sig hit för att han kände sig utmanad i sitt föräldraskap. Ett barn med en NPF-diagnos som lyckads trycka på alla ”knappar” fick honom att reagera med en ilska som han själv inte kunde acceptera.

– Jag skulle självklart aldrig skada mitt barn, men jag kände att mitt beteende ändå inte var ok. Jag slängde saker och smällde i dörrar. Det är inte så jag ville att mitt barn skulle lära sig att hantera konflikter.

Stickan är en mottagning för män som befinner sig i kris. Mottagningen har funnits i över trettio år men det finns inga speciellt uppsatta kriterier kring vilken typ av kris det ska vara. Ofta handlar det om relationer. Det kan röra partnern och handla om otrohet eller skilsmässa, eller om papparollen. Vissa har blivit pappor mot sin vilja, vissa vill vara mer pappa än de får möjlighet till, på grund av en separation.

Många söker också för den problematik Ayman beskriver, detta med ilska och aggression. Stickan nekar ingen. Det är en av fördelarna med att vara en idéburen verksamhet.

– Vi är lite friare till formen. Det finns inte nedskrivet exakt vilka personer vi ska rikta oss till, utan vi kan utgå från dem som kommer hit i stället, säger Bosse Jansson, en av dem som jobbar med samtalsstöd på Stickan.  

IOP skapar rätt förutsättningar

Stickan har idag ett IOP, ett offentligt idéburet partnerskap, med Gävle kommun och Sandviken kommun. Det innebär en stor trygghet och möjliggör att man kan planera långsiktigt.

Att Stickan ändå inte är en del av den offentliga vården tror Bosse sänker tröskeln för män som annars tvekar kring att söka hjälp med sin psykiska hälsa.

– Det finns fortfarande ett stigma kring att behöva hjälp med sin psykiska hälsa hos vissa män och då underlättar det att det inte handlar om stöd via primärvården där allt ska journalföras.

Det faktum att Stickan inte är en del av vården eller det offentliga förstärks av att de i huserar i en vanlig lägenhet.

– De som tycker det känns motigt att komma har sagt att det känns lättare i och med att det är här. Det är ingen som vet vart man är på väg, säger Bosse.

För Ayman har stödet från Stickan varit avgörande. Inte bara de verktyg och den självförståelse har fick, när det gällde situationen med sitt barn. Under tiden hos Stickan stod det också klart att han skulle skilja sig. Något som fick marken under honom att rämna.

– Jag är så tacksam att jag redan hade en bra kontakt på Stickan när det hände. Jag vet inte hur jag tagit mig igenom det annars. Det har betytt jättemycket för mig.

Hjälpen han fått har påverkat hela hans liv. Det sätt han lärt sig att sätta ord på sina känslor har han tagit med sig till sitt barn, men också till sina vänner och sin familj.

– Jag är mycket mer öppen idag med hur jag mår och vad jag har för svårigheter. Jag tycker många män verkar vara rädda för att visa sig sårbara. Många skämtar bort det bara, när något verkligen känns.

Det mänskliga mötet är nyckeln

Bosse bekräftar den bild Ayman har. Visst händer det mycket för varje generation män. Det är fler idag menar Bosse, som lika kvinnor har ett nätverk och nära vänner man kan prata med. Men för många är det trots allt första gången man faktiskt pratar om känslor med någon annan än sin partner.

Bosse betonar att det är stödsamtal man erbjuder, inte regelrätt terapi. De som arbetar på Stickan är alla utbildade, socionomer eller samtalsterapeuter, men märker de att det behövs annan hjälp så hänvisas personen vidare. Men det mänskliga mötet är många gånger nog.

– Ofta kommer man otroligt långt på samtal. Det är väldigt sällan vi behöver hänvisa dem vi möter någon annan stans. Bara att få bli lyssnad på betyder mycket, och att få hjälp att sätta ord på hur man mår och hur man har det. Tillsammans försöker vi hitta nya sätt att tänka och fungera på.

Att kommunerna ser hur viktig verksamheten är har Bosse förstått. Det är partnerskapet ett bevis på. Även han kan se vilken skillnad de gör, i varje enskilt möte.

– Det är väldigt fint att få följa och se hur de vi möter hittar nya sätt att resonera. Nya tankebanor som gör att de mår bättre och bättre. Och dessutom rustade för nästa kris eller svårighet. För de kommer till oss alla.