Angående ledartext i Expressen

”Hur många assistanshärvor krävs innan ni sätter stopp?” frågar sig Anna Dahlberg på Expressens ledarsida den 11 september 2021.

Vi i assistansbranschen upprörs också över den brottslighet som assistansreformen utsätts för. Förutom att ansvaret självklart ligger hos den som begår brott är det ett underbetyg till beslutande och rättsvårdande myndigheter att man inte har kunnat stävja detta.

Men samtidigt ska man komma ihåg att det inte finns några system som är helt immuna mot brottslighet. Ingenting tyder heller på att just assistansersättningen skulle vara mer frekvent utsatt för brottslighet än andra utbetalningar från Försäkringskassan. Men assistansersättningen omsätter större belopp på individuell nivå vilket är tacksamt för den som vill sätta spektakulära rubriker.

Anna Dahlberg har under ett decennium skrivit negativa texter om assistansreformen. Men sällan eller aldrig har hon uppmärksammat den stora skandal som ligger i att människor med uppenbart stora assistansbehov har blivit fråntagna sin personliga assistans på grund av en orimlig tillämpning av lagstiftningen. Det är det stora akuta problemet inom den personliga assistansen vilket knappast kan ha gått Anna Dahlberg förbi. De tvåårsomprövningar som hon vill ha åter togs ju exempelvis inte bort för att underlätta fusk. Det gjordes, efter ett ihärdigt opinionsarbete från de assistansberättigade, som en akut åtgärd av regeringen för att stoppa några av konsekvenserna av att tillämpningen av rätt till personlig assistans hade spårat ur fullständigt.

Är det så att Anna Dahlberg tycker att personlig assistans inte ska finnas överhuvudtaget?

Kanske är det därför hon förvränger sanningen genom att sätta likhetstecken mellan Försäkringskassans återkrav inom assistansersättningen och misstänkt fusk? Det är en direkt felaktig uppgift. Ungefär hälften av den summa som Anna Dahlberg nämner är kopplad till polisanmälningar. Den andra hälften består inte sällan av misstag som kan ha begåtts av Försäkringskassan, en personlig assistent, assistansberättigad eller assistansanordnare utan något som helst brottsligt uppsåt.

Kanske är det därför hon kallar den personliga assistansen ”en extremt dyr välfärdsförmån”? Vad man menar med dyr är förstås en subjektiv uppfattning. Men sanningen är att den personliga assistansen i flera jämförelser har befunnits vara det bästa sättet, utifrån såväl kostnadseffektivitet som kvalitet, att tillgodose stora behov av stöd till människor med omfattande funktionsnedsättningar.

Kanske är det därför hon ifrågasätter anhörigas roll som personliga assistenter och gode män? I verkligheten är dessa i själva verket är en förutsättning för att vissa personer med omfattande kognitiva funktionsnedsättningar ska kunna få ett relevant stöd överhuvudtaget.

Kanske är det därför hon skriver att ”det finns mycket annat [än brottsligheten] som driver kostnaderna inom assistansen – och som också behöver åtgärdas” i ett läge där såväl assistansberättigade som assistansanordnare under en lång rad år har upplevt en successiv åtstramning av möjligheterna att få och ge personlig assistans.

Vi är trötta på att läsa om brottslighet mot den personliga assistansen och förväntar oss att myndigheterna gör allt vad man kan för att förhindra den utan att ge sig på en hel bransch som skapar omkring 100 000 arbetstillfällen. Men vi har också fått nog av den ovärdiga svartmålning av den personliga assistansen som inte minst Anna Dahlberg har ägnat sig åt under många år. Den skadar de assistansberättigade lika mycket som brottsligheten.